Fru ålderspresident! Vi behandlar nu regeringens proposition
En långsiktigt hållbar organisation för de allmänna förvaltningsdomstolarna i första instans
. Förslaget handlar om ändrat namn på länsrätterna till allmänna förvaltningsdomstolar. Dessutom innehåller det en redovisning av vilka domstolar och länsrätter som ska läggas ned eller slås samman med andra.
Först vill jag yrka bifall till reservation 1 från oss socialdemokrater, Vänsterpartiet och Miljöpartiet med yrkande om avslag på propositionen. Jag yrkar också bifall till reservation 2 ifall reservationen inte får majoritet.
Utredningen om en förändrad organisation av länsrätterna har genomförts av Domstolsverket. Regeringen har gjort vissa ändringar i det förslag som Domstolsverket lade fram, bland annat vad gäller orter där nya förvaltningsdomstolar föreslogs förläggas. Till exempel föreslog utredningen Sundsvall som domstolsort, vilket regeringen nu ändrat till Härnösand. Det är en väsentlig förändring som försämrar tillgängligheten ännu mer. Hade det varit en parlamentarisk utredning skulle resultatet förmodligen ha sett annorlunda ut. Betecknande för denna regering är att man undviker parlamentariska utredningar och det alldeles oavsett frågans tyngdpunkt och att regeringen ofta struntar i vad utredarna kommer fram till eller vad remissinstanserna lämnat för synpunkter. Inte heller har Lagrådet fått lämna några synpunkter på regeringens förslag.
Därtill kan man anföra kritik mot att regeringen nu lägger fram förslaget och inte inväntar andra utredningar som kan få betydelse för förändringen av organisationen för de allmänna förvaltningsdomstolarna, till exempel förslag om en ny läns- och landstingsindelning. Det finns också andra utredningar som man nu föregriper genom regeringens förslag. Detta om utredningsförfarandet.
Om man bortser från namnändringen från länsrätt till allmän förvaltningsdomstol i första instans innehåller propositionen en drastisk förändring från 23 länsrätter i dag till 12 allmänna förvaltningsdomstolar med motiveringen att en del länsrätter är för små och att större domstolar medger mer av specialisering och därmed skulle kunna bli mer effektiva. Därom råder tvivel på sina håll, kan jag säga.
Regeringen verkar inte ha gjort någon konsekvensanalys av hur förändringen kommer att slå mot orter och län, hur tillgängligheten blir när avstånden blir längre och hur rättssäkerheten ska kunna upprätthållas. Eller också är det så att regeringen struntar i vilka konsekvenser det blir av förslaget. I förslaget om beslutet som regeringen ju äger själv kan vi inte ändra något. Jag vet inte om ni på den borgerliga kanten har försökt er på att ändra något eller om det är så illa att man inte ens har lyssnat på er.
Med en socialdemokratisk regering genomförde vi stora förändringar i tingsrättsorganisationen, och då var vi socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister involverade i förslagen och fick också till stånd förändringar.
Hur förslaget nu drabbar Gotland som blir av med sin länsrätt kommer Christer Engelhardt att utveckla senare.
För den enskilde är det en möjlighet och en rättighet att överklaga beslut från socialnämnd, biståndsbeslut, försäkringskassa om exempelvis sjukpenning, viktiga och ibland livsavgörande beslut som beslut om tvångsvård av barn eller psykiskt sjuka, livränta för arbetsoförmögna, skattefrågor som ibland handlar om stora belopp med mera. Det handlar om för människor vardagsnära frågor, och troligt är väl att man en eller flera gånger i livet hamnar i en förvaltningsdomstol, oftare kanske än i en tingsrätt.
När nu avstånden blir längre för många för att delta i en muntlig förhandling eller för att få möjlighet att gå igenom sin akt innan mål avgörs kanske man avstår från sin självklara rättighet för att det blir omöjligt eller mycket besvärligt att ta sig dit. Då tycker vi socialdemokrater att rättssäkerheten är hotad.
För många av de berörda, ofta många med låg lön eller beroende av ersättningar eller bistånd från försäkringskassa eller socialtjänst, står kanske inget annat än allmänna kommunikationer till buds för att ta sig till förvaltningsdomstolen. Resor med bussar och tåg blir säkert ytterst tidsödande om det inte klaffar med tider vid byten från ett transportslag till ett annat.
Vi kan ta exemplet med någon som ska ta sig från Östersund till Härnösand, en resa på 28 mil. Med bil tar den sträckan drygt tre timmar - tro mig, jag vet det - och med återresa ytterligare tre timmar. Därtill tillkommer tid för inläsning av akt eller att närvara vid muntlig förhandling. Det blir en väldigt lång dag som man kanske inte klarar av utan att få sova över. Detsamma gäller förstås för den andra parten, myndigheten, med stora kostnadsökningar som följd.
Jag vet vad regeringen tycker, men vad tycker ni i majoriteten? Kan det kallas tillgänglighet? Dessutom blir inte tillgängligheten likvärdig för alla medborgare i hela landet med det här förslaget.
Pendlingen för anställda kommer att öka om de väljer att följa med till den nya domstolen. En del kommer inte att ha den möjligheten över huvud taget. Det är svårt att tänka sig att man pendlar 50-60 mil per dag, som det blir för dem som bor i Östersund. Många av medarbetarna på länsrätten i Gävle bor i Uppsala och pendlar var dag. Det tar inte längre tid än att bo i en förort till Stockholm och ta sig till centrum. Men att nu börja pendla fram och åter till Falun kommer att både ta längre tid och förmodligen vara krångligare för dem på länsrätten i Gävle.
Närheten till högskola och universitet, som utredaren föreslog som grund för sin placering av förvaltningsdomstolar, är en annan sak som regeringen har struntat i. Vad det får för konsekvenser för rekryteringen till domstolen har man väl inte heller analyserat.
Fru ålderspresident! Vi yrkar avslag på propositionen i vår reservation 1. För den enskilde, som nu kommer att bo på långt avstånd från förvaltningsrätten, blir konsekvenserna alltför omfattande för att vi socialdemokrater ska kunna ställa oss bakom det framlagda förslaget. Likaså blir konsekvenserna omfattande för den personal som nu arbetar på den länsrätt som ska läggas ned.
Till sist vill jag säga några ord om hur ni i majoriteten såg på den socialdemokratiska regeringens förslag beträffande tingsrättsorganisationen. Under flera år reserverade ni er, ibland ensamma, ibland tillsammans med något annat parti eller också gemensamt i hela alliansen. Ni sade bland annat att medborgarperspektivet inte har fått något större utrymme i regeringens överväganden. Ni krävde en bred politisk förankring och att riksdagen skulle ha beslutanderätt. Ni krävde att ett samlat grepp måste tas innan ytterligare förändringar gjordes, att reformeringen inte fick göras till ett kostnadsbesparingsprojekt, att medborgarperspektivet med tyngdpunkt på tillgänglighet och lokal förankring borde värderas högre och att man måste belysa konsekvenserna inte bara för rättsväsendet utan också för de orter som har drabbats. Några lade också fram förslag på sikt för hur de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna skulle läggas samman, bland annat för att skapa möjligheter att behålla dömande verksamheter på flera orter.
Johan Pehrson, som inte nu är närvarande, sade i sin reservation att man kunde öka rättssäkerheten och effektiviteten i den dömande verksamheten och att detta kunde uppnås genom att bibehålla lokal förankring och att satsa tillgängliga resurser på att effektivisera det inre arbetet och tillgången på kompetensutveckling, att reformarbetet borde omfattas av politisk insyn och debatt samt att en parlamentarisk utredning skulle tillsättas för att se över hela den framtida domstolsorganisationen och belysa följderna för de orter som drabbats av nedläggningar respektive sammanläggningar. Innan dessa åtgärder vidtagits ska inga ytterligare sammanläggningar eller nedläggningar genomföras, sade han.
Vän av ordning måste ställa sig frågan: Hur blev det med de här ambitionerna och målsättningarna? Det syns i vart fall inte i det ärende vi nu behandlar.
I detta anförande instämde Christer Engelhardt, Kerstin Haglö, Elisebeht Markström och Maryam Yazdanfar (alla s).