Fru ålderspresident! När vi diskuterar länsrätternas omvandling till förvaltningsdomstolar är det oerhört viktigt att tänka på vad vi ledamöter tidigare har sagt i frågorna, särskilt vad de som i dag sitter här från den borgerliga sidan sade i opposition.
Jag yrkar bifall till reservation nr 1. Jag vill utveckla detta.
När vi pratar om att slå ihop eller lägga ned verksamheter måste det alltid finnas ett motiv för ärendet. När vi tittar tillbaka och ser på vilket sätt utredningarna har skett kan vi naturligtvis ställa ett antal frågor till den borgerliga sidan om hur de har tänkt. Jag efterlyser precis som talaren innan, Margareta Persson, en konsekvensanalys: Vad kommer det här att innebära för människor som bor i de här områdena?
Tillgängligheten är en annan viktig fråga. Vi kan naturligtvis stå här och debattera och diskutera kilometer, mil och antal timmar i tåg eller bil. Problemet är att när det gäller människor som ska ha rätt till tvist med Försäkringskassan, kommunen eller socialnämnden är det oerhört viktigt att den lilla människan känner att staten har en känsla för hur hon som klagande känner sig. Därigenom finns det också ett skäl för att kunna behålla den här typen av instanser nära dem det gäller.
En annan fråga som infinner sig och som jag är väldigt intresserad av att få svar på från de borgerliga handlar om regionindelningen. Det har varit långa, uttömmande diskussioner om att vi ska försöka dela in Sverige i större regioner, alltså ta bort de nuvarande länsgränserna och sätta ihop länen till större enheter. Om det nu är så att den diskussionen är helt färdig eller på vilket sätt den ska hanteras är ju inte justitieutskottets fråga, men varför inte invänta en eventuell sådan reform? Om det nu är så att vi ska ha större regioner, om vi ska ha tolv regioner i Sverige där de här tolv förvaltningsdomstolarna ska ligga, varför inte ta upp frågan i samband med just den diskussionen?
Ytterligare en annan fråga handlar om det underlag vi brukar ha när vi diskuterar polisfrågor. Då hyllas oftast närhetsprincipen, att vi ska ha poliser som är synliga och nära medborgarna. Den jämförelsen må halta i övrigt, men den är viktig just när det gäller att människor känner att de har nära till dem som, i fallet med polisen, utövar det våldsmonopol staten har och dem som, i domstolsfallet, utövar den dömande makten. Varför gäller inte just närhetsprincipen när den ska gälla i den övriga kedjan av rättsväsendet?
Jag vill också lyfta fram en annan fråga. Den handlar om rättssäkerheten och effektiviteten. Margareta Persson tog upp också just att det finns borgerliga politiker som tidigare har vurmat för de frågorna när det gäller kopplingen till närheten. När människor hamnar i en sådan sits att de måste vara klagande eller svarande inför en myndighet är det oerhört viktigt att man känner att det finns en förståelse för ens egen situation. När man döms ska man dömas lika inför lagen, men det behövs också en idé om att det faktiskt finns olika typer av skillnader.
Här kan vi kanske närmast jämföra med det icke önskvärda sätt som domstolarna dömer på när det till exempel gäller Göteborg och Stockholm. Enligt olika undersökningar dömer man generellt hårdare för samma typ av brott i Göteborg än i Stockholm. Det är inte det jag är ute efter, men jag tror att det finns ett visst värde i att ha närhet till den dömande makten också.
Fru ålderspresident! Än en gång vill jag yrka bifall till reservation nr 1.