Fru ålderspresident! Först vill jag yrka bifall till propositionen och avslag på reservationerna.
I dag debatterar vi hur vi ska få en långsiktig och hållbar organisation för de allmänna förvaltningsdomstolarna. Rent formellt är det, precis som Margareta Persson sade, ett faktum att det bara är förslaget om namnändringen som kräver att beslut tas i riksdagen. Själva indelningen och antalet har regeringen makten över. Men jag kan konstatera att vi har en regering som vill föra en öppen dialog och tar frågan till riksdagen för debatt och beslut om att dagens 23 länsrätter blir 12.
Beträffande namnändringen föreslår regeringen att för de allmänna förvaltningsdomstolarna i första instans ändras namnet från länsrätt till förvaltningsrätt. Förslaget innebär då att exempelvis Länsrätten i Jönköpings län i framtiden kommer att heta Förvaltningsrätten i Jönköpings län.
Länsrättsorganisationen har varit mer eller mindre oförändrad under mycket lång tid, trots att både måltillströmning och målstruktur har påverkats av stora reformer. Även EU-samarbetet har påverkat, och kommer att påverka, i mycket hög grad. Detta har inneburit att länsrätterna, som till en början hade tämligen få målområden, har tillförts måltyper som i dag uppgår till ca 500 - en dramatisk utveckling. Enligt min och regeringens uppfattning är det därför nödvändigt att länsrätterna ges förutsättningar att klara dagens men också morgondagens krav.
Genom större länsrätter fås en möjlighet till specialisering, inte minst inom beredningsorganisationen. Utan en specialisering riskerar rättssäkerheten och kvaliteten i första instans att försämras. Utan en specialisering och större organisation riskerar handläggningstiderna att bli längre och få förödande konsekvenser för den enskilda, exempelvis för ynglingen från Pauliström som är helt beroende av sitt körkort för att kunna ta sig fram och tillbaka till arbetet, eller för småföretagen, som inte kan överleva en utdragen tvist med Skatteverket.
Utan en större organisation blir sårbarheten stor där sjukskrivningar och ledigheter resulterar i osäkerhet och där kompetensutvecklingen får stå tillbaka och det blir långa handläggningstider, något som inte kan accepteras.
Vad som har slagit mig, fru ålderspresident, beträffande länsrätterna är att de enligt min uppfattning inte alls har samma starka och folkliga förankring som våra tingsrätter har, trots att länsrätterna hanterar de mål som kan röra de flesta av oss. Länsrätterna hanterar i dag mål som körkortsmål, skattemål, LVU, laglighetsprövning, offentlig upphandling, jordbruksstöd - ja, listan kan göras lång.
Vad detta beror på vet jag inte, men kanske är människors vardagliga problem, trots att de kan få förödande konsekvenser för den enskilda, inte lika spännande medialt som brottmål.
Vad som också skiljer tingsrätter och länsrätter åt är att hanteringen av målet i länsrätten till allra största del sker skriftligt, det vill säga att domstolarna avgör målen efter skriftväxling mellan parterna, men det är det motsatta i tingsrätten. I endast 15 procent av de avgjorda målen 2008 hölls det en muntlig förhandling, och i många av fallen där muntlig förhandling förekom reste domstolen till platsen för förhandling, det vill säga till någon form av sjukhusinrättning.
Med detta sagt, fru ålderspresident, kan jag inte annat än dra slutsatsen att den av regeringen föreslagna indelningen av de allmänna förvaltningsdomstolarna är helt rätt. Organisationen och indelningen av de allmänna förvaltningsdomstolarna måste vara så uppbyggd att dessa mål kan hanteras rättssäkert och effektivt. Samma slutsats drog de allra flesta remissinstanserna när huvuddragen för en förändrad indelning redovisades. Att invändningar senare, när den geografiska kartan blev klar, dök upp har jag full förståelse för. Men att länsrätternas uppbyggnad är i behov av förändring är de allra flesta överens om.
För att domstolarna ska kunna säkerställa en hög kvalitet måste domstolarna helt enkelt vara dimensionerade på ett sätt som möjliggör specialisering, kompetensutveckling och, inte minst viktigt, en fungerande beredningsorganisation. Målen kan i många fall vara mycket kniviga, och finns det då inte specialkompetens kan detta resultera i att dömandet inte är rättssäkert eller att målen inte kan avgöras inom rimlig tid. Regeringen har dock i vissa fall ansett att om de geografiska avstånden är alltför stora och tillgängligheten försämras i stor utsträckning får det väga tyngre än de verksamhetsmässiga skälen för sammanslagning.
Att denna förändring är nödvändig inser som sagt de flesta, och till och med Socialdemokraterna håller nog innerst inne med. Redan i budgetpropositionen 2006 går det att läsa om att "mer långsiktigt överväga länsrättsorganisationen" - skrivet alltså av samma parti som lyckades med att halvera antalet tingsrätter på sex år. Argument som specialisering, sårbarhet och kompetensutveckling stod det att läsa om. Jag förstår att Thomas Bodström inte är här i dag heller då domstolarnas förändrade organisation var något han ständigt fick försvara. Hela 44 tingsrätter lades ned under hans tid som justitieminister.
Hans och Socialdemokraternas argument lät så här i en artikel på Brännpunkt den 6 oktober 2003: "Enligt min uppfattning är det nödvändigt att skapa en mindre sårbar domstolsorganisation - en organisation som står bättre rustad att hantera förändringar i omvärlden samtidigt som möjligheterna att utveckla verksamheten ökar.
Större enheter medför bättre förutsättningar för kompetensutveckling, specialisering och en stärkt beredningsorganisation."
I Svenska Dagbladet går det redan 2001 under rubriken "Fler tingsrätter slås samman" att läsa: "Det finns tecken på att de mål domstolarna handlägger blir större och mer komplicerade. Den nya tekniken, den nya ekonomin, privatlivets och affärslivets internationalisering är några faktorer som kan förklara den utvecklingen. Domstolsväsendet måste mot den bakgrunden vara berett till förändring och utveckling."
Kraven på förändring och utveckling är tydligen inga krav Socialdemokraterna ställer på sig själva.
Jag kunde inte ha sagt det bättre själv, inte minst för att dessa faktorer förmodligen berör länsrätterna mer än tingsrätterna. När det nu kommer till en förändrad organisation för länsrätterna är det annat ljud i skällan. Trots ytterst få muntliga förhandlingar i länsrätterna, i motsats till i tingsrätterna, trots en stor mängd måltyper och trots betydligt större möjligheter att i dag använda ny teknik säger ni nej. Detsamma gäller för både Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Har ni helt bytt fot i hur ni tror att kvalitet, effektivitet och rättssäkerhet kan uppnås inom domstolarna?
Har förändringsbenägenheten helt avstannat, eller är det här enbart för opponerandets skull?
Fru ålderspresident! Mina frågor till Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet blir därför: Är argumenten ni anförde för nedläggning av tingsrätter inte desamma för länsrätter? Är inte rättssäkerhet och rimliga handläggningstider viktiga för alla parter, oavsett var man bor i landet?
Vad är ert alternativ för att länsrätterna ska ges förutsättningar för att klara av framtidens krav?
(Applåder)
I detta anförande instämde Inge Garstedt (m).