Fru talman! Vad vore livet utan barn, brukar jag säga.
Barn och föräldrar
heter det betänkande som vi diskuterar. Det handlar om väldigt många olika typer av motioner om allt från barns skuldsättning till talerätt i mål om umgänge.
Det är inte så länge sedan vi hade den här typen av frågor uppe. Det var i maj förra året, då det var en annan majoritet i riksdagen. Nu diskuterar vi frågorna från det perspektiv vi har i dag, och jag hoppas att vi äntligen ska kunna förstärka barnperspektivet. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna.
Varje år är ca 50 000 barn med om en skilsmässa. Antalet ökar nu för första gången på några år.
För många vuxna kan det vara lite trivialt kanske, men en skilsmässa är aldrig en rolig händelse för någon. Det är alltid bekymmer med det, inte minst för barnen som oftast drabbas hårdast. Vi skiljer oss av någon anledning. Ofta vet barnen inte om den anledningen, utan i stället känner de kanske själva skuld till att föräldrarna skiljer sig. Det är en uppochnedvänd värld där våra behov tycks styra.
Vi kristdemokrater har länge talat om det förebyggande arbetet i form av till exempel utveckling av familjecentraler, fungerande psykiatrisk vård, fungerande arbetsmarknad, bra barnomsorg, familjerådgivning och föräldrautbildning. Familjen måste också få det samhälleliga stöd som ibland är nödvändigt för att man ska kunna hålla ihop. Familjepolitiken bör ge gott stöd när föräldrar och familjer hamnar i kris, till exempel vid dödsfall, separationer eller skilsmässor. Politiken måste bidra till trygghet för barnen.
Den kanske viktigaste aspekten vid skilsmässor där barn är inblandade rör vårdnaden av dem. Här kommer barnen ofta i kläm. De vuxna bråkar över deras huvuden om vad som är bäst för dem, men man lyssnar inte på barnen själva. Vuxna som inte kommer överens tar saken till domstol och skaffar sig vanligtvis juridiskt biträde, men barnen blir utan trots att saken angår dem lika mycket. Barn behandlas helt enkelt inte som eget rättssubjekt.
Rädda Barnen gör en stor insats för våra barn. De utkom nyligen med en rapport, som vi redan har hört nämnas här, och har en webbsida för barn som har varit med om skilsmässor. Den har haft mellan 12 000 och 13 000 besökare sedan starten för drygt ett år sedan. Syftet med den är att barn som varit med om en skilsmässa lättare ska kunna komma i kontakt med vuxna och andra barn som lyssnar på dem och få det vuxenstöd som föräldrarna inte alltid förmår ge. Rädda Barnen erbjuder de här barnen stöd via mejl, samtal, telefon eller personliga besök och har också satt upp en referensgrupp för barn och föräldrar. De har samlat barns tankar och känslor i samband med skilsmässa för att bättre kunna bedriva sitt påverkansarbete.
Slutsatserna från arbetet är att skilsmässa är minst lika mycket en livskris för barn som för föräldrarna och att många barn upplever att de inte får det stöd som de behöver.
Rädda Barnen konstaterar slutligen att den uppsökande verksamheten är dålig på många håll. Man framhåller det som jag gärna vill lyfta fram här i dag: Det behövs en genomgripande attitydförändring i samhället när det gäller effekterna av skilsmässa. Därför menar Rädda Barnen att familjerådgivningen bör inkludera barnen. Vi har påtalat den här attitydförändringen, och jag tror att den är på gång.
När frågan om barns rättigheter i familjeprocesser var uppe i lagutskottet under förra mandatperioden avstyrktes yrkanden från bland annat min kollega Peter Althin om att barn skulle ha eget biträde i familjetvister, med hänvisning till pågående utredningsarbete inom Regeringskansliet. I en departementspromemoria har man föreslagit, som vi också hörde här, att Sverige skulle ratificera den europeiska konventionen om utövandet av barns rättigheter i syfte att stärka barns ställning vid familjerättstvister.
Nu äger Justitiedepartementet frågan, men det görs mycket även på annat håll. Låt mig nämna till exempel det nationella centrum för barns rättigheter som socialminister Göran Hägglund invigde i förra veckan i Örebro. Detta centrum, som kommer att bli en del av Örebros universitet, ska fungera just som en mötesplats mellan praktik och forskning kring barnets rättigheter. Det ska samla och sprida kunskap och hitta nya vägar till genomförande av barnkonventionen i Sverige.
Samtidigt med det här har regeringen tagit beslut om att ge Statskontoret i uppdrag att göra en översyn av myndighetsstrukturen just för barnpolitiken, eftersom Barnombudsmannens egna undersökningar har visat på brister i genomförandet av barnkonventionen bland myndigheter, kommuner och landsting.
Sammantaget tror jag därför att vi inom en snar framtid kommer att se en förstärkning av barns rättigheter i hela landet, och det känns väldigt tryggt.