Fru talman! Kära åhörare, lyssnare och tittare! Jag skulle kunna börja med samma formulering som Egon Frid. Jag instämmer i de två föregående anförandena. Jag tror att det finns en ganska stor samstämmighet i denna fråga.
Fru talman! Det fanns en tid då vi trodde att det var produktionen som skapade välfärden. Det var på den tiden när det var lätt att se arbetets resultat. Maten producerades i närheten, och de flesta hjälpte till när arbetskraftsbehoven var som störst. Behövde man ett par skor gick man till skomakaren. Behövde man en rock gick man till skräddaren om man inte sydde den själv i hemmet. Då var det lätt även för barn att förstå att det var själva arbetet som skapade mat för dagen, värme i stugan och kläder på kroppen. Men detta var länge sedan, och livet var tungt och hårt på den tiden med stora umbäranden. Mitt syfte är därför inte att på något sätt romantisera om den tid som har varit.
Sedan har samhället utvecklats, och förhållandet till produktionen har förändrats. Handeln växte, och det gjorde det inte lika enkelt för den enskilde individen att värdera en arbetsinsats.
Enligt teorierna gör den globala specialiseringen att produkter produceras där det kan göras till lägsta kostnad.
Men när avståndet mellan konsumenter och producenter blir stort försvinner även mycket av informationen om produkten och informationen om villkoren för produktionen på vägen. Den där känslan för att skomakaren i Vietnam verkligen får så pass mycket betalt att hon eller han kan köpa sig husrum och tillräckligt med mat är rätt svår att få någon uppfattning om när man besöker en modern butik i våra västerländska samhällen.
Jag har själv arbetat med barn i många år. Då fick jag många bevis på hur stor okunskapen kan vara bland unga om produktion och varors ursprung. Jag träffade barn som vägrade dricka mjölk efter ett besök på en bondgård och barn som fortfarande föredrog fiskpinnar när vi hade varit ute på fiskafänge och alla hade fått napp. Verkligheten uppfattar en del som otrygg och osäker och, med deras eget uttryck, äcklig, medan det industriförpackade och det sterila känns tryggt och säkert.
Jag har också hört berättelser om att när föräldrar förklarar för sina barn att de inte har råd att köpa en sak protesterar barnen våldsamt och säger att det bara är att gå till apparaten och hämta ut mer pengar. Så kan relationen för många unga i samhället i dag vara mellan arbete och konsumtionsförmåga.
I dag har utvecklingen nått dithän att vi inte längre talar om produktionen som den viktigaste faktorn för utvecklingen av samhället. Nu är det konsumenten som står i centrum, och det är konsumtionen som är den kraft som ska föra oss vidare mot framtiden. Om det sedan är hållbart på en begränsad planet med en ständigt växande befolkning är kanske något som vi ska diskutera en annan gång. Men det är inte alltid så lätt att vara konsument.
I civilutskottets betänkande 9 behandlas 17 olika motionsyrkanden. Där tar man upp dels olika problem som konsumenter kan uppleva, dels ett antal problem som vi politiker tycker oss ha kunnat identifiera som olika sorts hinder för en väl fungerande marknad mellan konsumenter och producenter.
Självklart står Miljöpartiet bakom de tre reservationer i betänkandet på vilka vår partibeteckning finns, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 5 och 7.
Jag vill tillägga att jag mycket starkt sympatiserar med den markering som Socialdemokraterna gör i sitt särskilda yttrande i betänkandet trots att jag inte har ställt mig bakom det. Om frågan kommer tillbaka till utskottet och det då visar sig att branschen inte har klarat av att lösa problemen med en rimlig informationsmängd till dem som köper fyrhjulingar är det nog dags för Miljöpartiet att ställa sig bakom en skarpare markering i ett framtida betänkande.
Fru talman! Vi i Miljöpartiet menar att svenska konsumenter inte ska ha ett sämre konsumentskydd än medborgare i andra EU-länder. Konsumentverkets resurser för kontroll av säkerheten hos produkter är nu så små att risken är stor att produktfel upptäcks först när de har förorsakat en olycka hos kunden.
Mest allvarligt ser vi på att farliga leksaker nu riskerar att smita igenom det ganska glesa nät som dagens kontrollnivå innebär. Barn riskerar att komma till skada. Ett exempel är att farliga färgämnen i leksaker vid flera tillfällen under de senaste åren i ganska stora mängder har hunnit spridas hos barn innan de upptäckts.
Miljöpartiet accepterar inte att det får fortsätta att vara på det viset. Därför har vi i vår budgetmotion ganska betydande ökningar av anslaget till konsumentverksamheten. I vår motion här menar vi att regeringen åtminstone borde titta på hur man kan förbättra kontrollerna så att barn inte råkar illa ut.
Miljöpartiet drev också under många år kravet på en miljöbalk för att samla, förenkla och tydliggöra lagstiftningen på miljöområdet. Vi anser att genomförandet av miljöbalken har visat sig förenkla och även stärka och förbättra miljöarbetet.
Mot den bakgrunden, fru talman, driver vi sedan många år även kravet på en konsumentbalk. Vi menar att en sådan skulle underlätta för konsumenterna att hitta rätt i lagstiftningen när det gäller rättigheter, skyldigheter och alla övriga villkor i samband med rollen som konsument.
Konsumenttjänstlagen och konsumentköplagen borde, anser vi, bakas samman med produktsäkerhetslagen och delar av marknadsföringslagen till en sorts samlad konsumentbalk, som vi vill kalla det för. Vi i Miljöpartiet kan väl säga att vi är ganska besvikna på att regeringen inte vågar starta det här arbetet. Vi tycker att det är på tiden att starta det.
Allt fler konsumenter börjar nu ställa krav på lägsta möjliga miljö- och klimatpåverkan när det gäller valet av tjänster och produkter. Det gör att exempelvis tåget mellan Falun och Borlänge numera allt som oftast är fullsatt. Det händer att resenärer tvingas resa stående hela vägen. Behovet av ett dubbelspår växer hela tiden.
Det är även allt vanligare att konsumenter börjar fråga sig om skomakaren i Vietnam, som jag inledningsvis nämnde om, verkligen får rimligt betalt eller inte. Hanteringen av den alienation som vi på 1960- och 1970-talen pratade om - den begynnande ogripbara globala arbetsfördelningen och bristen på känsla för arbetets värde och roll - börjar konsumenterna sakta men säkert hitta former för.
Genom snabba informationskanaler, exempelvis med hjälp av mobiler och datorer, är det i dag möjligt för konsumenten att kontrollera rätt mycket av kedjan bakom en tjänst eller den produkt som man får i handen. Men det kräver en hel del tid och kunskap för den enskilde att göra det arbetet. Därför är det rätt naturligt att vi får säkra och trygga system. Det tycker vi att samhället borde hjälpa till med.
Det behövs alltså säkra och trygga system för märkning av etisk och solidarisk art och även sett till miljöpåverkan. Det handlar då både om den produkt som man får i handen och om de effekter under användningen som produkten kan ha. Dessutom handlar det om när produkten ska omhändertas.
För att kunna klara den
stora
utmaningen att både lösa klimatfrågan - med alla de enorma åtgärder som det kräver - och samtidigt bevara fred på jorden måste bland annat producenter och konsumenter, menar vi, kunna se varandra i ögonen och känna att de varken utnyttjas eller utnyttjar varandra på ett oskäligt sätt.
På allvar måste vi ta till oss insikten att livsstilen här i vårt land inte är hållbar vare sig det handlar om sex miljarder människor på jorden eller det handlar om nio miljarder människor. Vi måste förstå att vi är lika beroende av de andra som de är beroende av oss.
Det är bara tillsammans som vi kan klara klimatutmaningen. Som
ett
av många viktiga led i det arbetet måste regeringen börja arbeta med den tydlighet som krävs inom handeln mellan människor i olika delar av världen när denna nu är så global. Regeringen måste tillsätta en utredning som tar fram system för tydlig produktmärkning utifrån såväl rättviseaspekter som totala energi- och miljöpåverkansaspekter - en produktmärkning som är applicerbar på alla tjänster och varor. Vi menar att det underlättar för konsumenterna att göra de kloka val som bara konsumenter kan göra för allas vår framtid.