Herr talman! Att ge kunskap är ett av samhällets absolut viktigaste uppdrag. Det är en förutsättning för att alla människor, oavsett bakgrund, ska ha de verktyg som behövs för att de ska kunna förverkliga sina drömmar. Men det är också en förutsättning för att Sverige ska klara framtidens utmaningar. Vi kan inte konkurrera med låga löner eller med höga bidrag, utan vi behöver en kvalificerad arbetskraft som också jobbar.
Med en kunskapsinriktad utbildningspolitik lägger vi också grunden för den självständiga individen i stället för att skapa ett samhälle av bidragsberoende. Ger man en människa bidrag kan man föda honom för en dag, men ger man en människa kunskap kan man faktiskt se till att han föder sig själv hela sitt liv. Kunskap är också någonting som man aldrig kan ta ifrån människan, utan den finns där och ger en inre trygghet och ett oberoende som är en viktig garant för frihet och demokrati.
Nu debatterar vi vuxenutbildning. På grund av den sena timmen är jag den enda från alliansen som kommer att tala i det här ämnet. Å andra sidan är det bara en debattör från de rödgröna.
Jag ska passa på att säga att jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet, så att jag inte glömmer det.
Men även om det specifikt är vuxenutbildningen som vi ska debattera i dag tror jag att det är viktigt att man faktiskt ser helheten i utbildningspolitiken, att vuxenutbildningen sätts i ett viktigt sammanhang.
Utbildningspolitiken är i dag en av de viktigaste skiljelinjerna i svensk politik. Det har inte alltid varit så. Man kan blicka tillbaka historiskt. Då kan man konstatera att det har funnits en ganska stor konsensus kring utbildningspolitiken. Det skulle finnas tydliga incitament för att plugga vidare. Man skulle ställa höga krav på kunskap, och man skulle erkänna att alla barn faktiskt var olika, att de hade olika förutsättningar, olika ambitioner och olika talanger.
Men någon gång under 60-talet ändrades den här inriktningen. Socialdemokratin vände på skutan och bestämde sig för att, i sin strävan efter jämlikhet, göra precis vad som helst för att åstadkomma sina mål. Man minskade och tog nästan bort betygen i skolan. Man luckrade upp kunskapskraven. Man tog inte hänsyn till alla elevers unika behov och individuella talanger, utan alla skulle gå på högskolan och tvingas läsa teoretiska ämnen även om de inte var intresserade av det. De skulle kanske hellre vilja ha en yrkesutbildning och bli anställningsbara, men det negligerades.
Elever kunde gå nästan hela grundskolan utan att lära sig läsa, skriva och räkna.
Vi kan konstatera att ett resultat av detta är att nästan en fjärdedel av de elever som går i grundskolan lämnar grundskolan med ofullständiga betyg. Motsvarande siffra i gymnasiet är en tredjedel. Det är alltså ännu värre.
Vi kan också konstatera att den svenska skolan har blivit sämre över tiden. Jämför man en åttondeklassare i dag med en åttondeklassare för tio år sedan ser man att mattekunskaperna nu är sämre.
Vi kan också konstatera att resultaten har blivit sämre i förhållande till andra länder. Det var ganska chockerande att läsa en rapport från Skolverket där man konstaterade att Armeniens skolelever, trots avsevärt mindre resurser, faktiskt är bättre på fysik än vad svenska elever är.
I svenska skolan läser man i dag mindre och färre språk, vilket också är en oroväckande utveckling.
Då är det inte så konstigt, herr talman, att ungdomsarbetslösheten under lång tid har bitit sig fast runt 25 procent. Det är en direkt konsekvens av den dåliga utbildningspolitik som man har fört.
De stora förlorarna i allt detta är faktiskt barn till låginkomsttagare. Akademiker investerar mycket tid i att hjälpa sina barn i deras skolgång. De hjälper dem med läxläsning och har höga förväntningar på dem. Det är arbetarklassens barn som har fått lida värst av sviterna av kunskapsneddragningen i den svenska skolan. Jag tror att samhället måste ha höga förväntningar på dem som inte har några förväntningar alls på sig.
Detta är det som ligger till grund för de problem som vi nu ser i vuxenutbildningen. Det är tillkortakommanden i grund- och gymnasieskolan som har gjort att man hela tiden har skjutit problemen på framtiden. Det som inte har funkat i grundskolan har man låtit gymnasiet ta hand om, och det gymnasiet inte har klarat av har man skjutit på framtiden i komvux. Det är inte en acceptabel utveckling. Det har resulterat i att man går längre tid i skolan, att kunskapsnivån försämras och att inträdet på arbetsmarknaden dröjer.
När man inrättade komvux 1968 var det inte detta man tänkte sig. Det man tänkte var att det skulle innebära ett kunskapslyft för personer som till exempel min morfar och mormor. Båda jobbade som säljare, min morfar på Ahlsell och min mormor i en butik. De hade bara gått grundskolan. Komvux inrättades för personer som dem, som inte hade haft chansen och möjligheten att läsa och bli studenter.
Jag kommer ihåg när jag tog studenten. Min mormor var väldigt stolt över mig och sade: Åh, nu är första barnbarnet i familjen kandidat.
Jag försökte då förklara för mormor: Det är faktiskt inte så speciellt. I dag tar alla studenten, eller, rättare sagt, alla avslutar tredje ring i gymnasiet, och så åker man runt på ett flak.
Poängen är att förändringen är tydlig. Det är inte längre en institution för ett livslångt lärande för dem som inte fått chansen, utan det har blivit en förlängning av gymnasieskolan. Det här är det stora misslyckandet, som vi måste adressera.
De som nu höjer sina kritiska röster har haft sin chans. Socialdemokratin har haft tolv år vid makten på sig. Det vi kan se är en skola i moras som 30 000 elever varje år lämnar utan godkända resultat. De slås ut och hamnar i utanförskap.
Utbildningspolitikens tillkortakommanden under de rödgrönas tid är en viktig del i alliansens valseger 2006. Vi har nu påbörjat arbetet för att vända den utvecklingen. Det handlar om att sätta in kunskapsavstämningar tidigare, att satsa tidigt på läsa, skriva och räkna och att inte låta problemen få fortsätta upp till det individuella programmet, i förlängningen också vuxenutbildningen.
Man måste förstå grundproblemet. Vi kan inte låta komvux vara en förlängning, ett fjärde, femte och ett sjätte år på gymnasiet.
Ett bra exempel på det är att man tidigare har låtit elever som faktiskt har klarat av gymnasiet med godkända resultat gå om samma kurser igen för att få högre betyg. De har tagit plats från resurssvagare elever.
Vi tycker inte att det är en acceptabel politik att låta övre medelklassens barn få göra det för att få komma in på Handels och ta plats från dem som verkligen behöver det. Men det är den politik som socialdemokratin har stått för.
Det är självklart att komvux ska vara en inrättning för att ge alla en andra chans och för att i lågkonjunktur också bereda möjlighet för människor att sadla om när arbetslösheten träffar dem. Det är en viktig anledning till att vi nu satsar stort på att förstärka komvux.
Vi satsar 2 miljarder på att ge 10 000 fler platser till komvux. Vi satsar 2 miljarder på högskolan för 10 000 platser där. Vi har inrättat en yrkeshögskola och gett en halv miljard för att få 3 000 fler platser där. Vi har förstärkt med arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Vi har gjort den kanske största utbildningspolitiska satsningen för att möta lågkonjunkturen.
Frågan är då, herr talman: Vad gör oppositionen? De gör som de alltid har gjort. De kräver mer, mer, mer. Det gör de inte för att vi har varit otillräckliga. Som jag sade har vi gjort den kanske största satsningen i hela världen.
Det gör de för att de alltid kräver mer utbildningsplatser. De kräver mer utbildningsplatser i lågkonjunktur, och de kräver mer utbildningsplatser i högkonjunktur. Vi gör aldrig tillräckligt. De ska alltid ha mer. Säger vi korv med bröd säger de bostongurka och räksallad. Alltid mer. De lovar alltid mer trots att resurserna inte finns där.
Men, herr talman, jag ska erkänna. Jag har många gånger under den här mandatperioden lämnat kammaren och promenerat hem. Längs Drottninggatan har jag stannat någonstans i mitten från Sergels torg sett vid korvmojen och beställt just korv med bröd, bostongurka och räksallad.
Jag ska berätta vad utvecklingen har varit. Det har varit i sin peak en volymökning på 15 kilo. Nu efter hårt arbete är jag nästan tillbaka där jag började.
Vad är läxan som jag vill kommunicera till de rödgröna? Jo, det kan faktiskt bli för mycket av det goda. Det är något ni borde ta till er. Det vi ser nu är ett utbildningspolitiskt frosseri. Det tycks inte finnas några gränser för hur många utbildningsplatser ni kan kräva.
Jag skulle vilja fråga vad ni egentligen har för grund för att påstå att det vi gör inte är tillräckligt. Vad är det för siffror, statistik och forskning ni vill referera till?
Ironiskt nog kan vi konstatera att det inte alltid har varit så i socialdemokratin. Även om riksdagsledamöter har krävt att man ska ha mer utbildningsplatser har det funnits ett ansvarstagande ledarskap i Göran Persson och Pär Nuder som har insett att verkligheten är som den är. I lågkonjunktur måste man satsa mer, medan man i högkonjunktur satsar mindre.
Mellan 2000 och 2006 var den totala besparingen på komvux 2 miljarder. Göran Persson tog trots sina många brister ansvaret för den ekonomiska politiken. Han tog hand om svensk ekonomi som om det vore hans egen. Måhända är det kanske just den principen som är problemet med den nuvarande ledningen i socialdemokratin.
Jag tror på komvux. Jag vill att alla ska få en andra chans. Det är vi alla överens om. Men det är inte Sveriges problem och brist. Sveriges problem och brist är att vi har slussat vidare elever från grund- och gymnasieskolan som inte når målen och låtit komvux vara en förlängning av det.
Då kräver man mer utbildningsplatser från socialdemokratin. 15 000 fler platser kräver man, 15 000 fler platser mer än Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Då lyckas man med konststycket att inte bara överbjuda regeringen utan också att överbjuda Lars Ohly. Jag trodde inte att det var möjligt, men nu har vi sett beviset på det.
Herr talman! Exakt hur många jobb som man kom överens om i oppositionen återstår att se. Det är 2 miljarder som skiljer partierna emellan. Man ska komma ihåg att 1 miljard hit och 1 miljard dit faktiskt blir lite pengar. Slutsumman av det hela blir att det blir satsningar som man inte kan effektuera.
Det man däremot är överens om i oppositionen är att riksdagen ska berätta och planera för till exempel Yrkeshögskolan när det gäller vad det är för typ av inriktningar på utbildningarna som den ska tillhandahålla. Det är ett fullständigt bisarrt förhållningssätt. Det ska självklart arbetsmarknaden avgöra. Det ska självklart de som jobbar på Yrkeshögskolan och som har profession för det göra. Men jag antar att om olyckan är framme är det Rossana Dinamarca med sin förkärlek för planering av ekonomi som kommer att få den uppgiften.
Jag säger som Pär Nuder sade för ett par år sedan: Det duger inte. Det håller inte måttet. Det är inte tillräckligt för en ansvarsfull regeringsbärande politik. Därför är det tydligt att det starka och enda trovärdiga regeringsalternativet i den här kammaren är den borgerliga alliansen.
Vi ska ha ett starkt utbildningsväsen. Vi ska ha ett utbildningsväsen som fokuserar på att ge människor en andra chans, som erbjuder dem som inte klarar sig i grund- och gymnasieskolan att få den andra chansen, att få en chans att sadla om. Vi ska erbjuda en vuxenutbildning som möter behovet efter konjunkturen. Men framför allt måste vi lägga grunden till en bättre fungerande grund- och gymnasieskola och inte låta problemen skickas vidare på framtiden.
Med de orden vill jag återigen yrka bifall till förslaget i betänkandet.
(Applåder)
I detta anförande instämde Mats Gerdau och Margareta Pålsson (båda m), Per Lodenius (c), Tina Acketoft (fp) samt Eva Johnsson (kd).