Herr talman! Så här mot slutet av mandatperioden börjar man kunna förutse huvuddragen i vuxenutbildningsdebatten. Vi säger: Skär inte ned på vuxenutbildningen. De borgerliga säger: Det gjorde ni också efter Kunskapslyftet, och dessutom satsar vi nu. Då säger vi: Inte lika mycket som vi skulle ha gjort. Och så tjafsar vi om det en stund.
Jag tänkte att den här debatten inte ska bli riktigt sådan, inte för att dimensioneringen inte är viktig. Att inte komma in på komvux eller yrkeshögskola innebär för varje enskild individ en oanvänd biljett till framtiden, en stängd dörr.
Jag tror att de flesta vid det här laget uppfattat att vi vill ha 24 000 fler komvuxplatser än regeringen, förutom alla platser i lärlingsutbildning, kvalificerad yrkesutbildning och arbetsmarknadsutbildning.
Jag vill hellre tala om skillnaden i synen på vuxenutbildning och livslångt lärande. Jag vill tala om det som de vuxenstuderande själva valde att lyfta fram när jag och Mats Gerdau träffade dem i SFS regi i eftermiddags.
Varför är vuxenutbildningen så osynlig i dagens debatt? Varför hamnar vuxenstuderande i ett B-lag när de ska ta sig vidare till högskolan? Hur skapar vi reella, inte bara formella, möjligheter för vuxna i hela landet att studera?
Dagordningen i debatten styrs i hög grad av majoriteten. Om man menar att vuxenutbildningen är något nödvändigt ont som man får ta till för att lappa och laga något som de studerande har misskött tidigare i livet får det konsekvenser för hur mycket fokus man lägger på frågan.
På Utbildningsdepartementets hemsida får man bläddra ganska långt mellan de pressmeddelanden som berör vuxenstuderande. Bland dem där vuxenutbildningen berörs trillar man främst på sådana där man talar om försämringar av möjligheterna för vuxenstuderande att söka vidare till högskolan eller om skollagen som förbjuder studerande att läsa upp betyg på komvux för att kunna söka vidare, eller för den delen om borttagandet av rekryteringsbidraget, det riktade statsbidraget, 25:4-regeln eller studerandevillkoret i a-kassan och så vidare. Då får man bläddra rätt så långt bakåt, för det var bland det första som den borgerliga regeringen gjorde.
Om man i stället menar att livslångt lärande är värdefullt i sig, att det är det viktiga smörjmedel i samhällsmaskineriet som gör vår arbetskraft så flexibel och vårt land så konkurrenskraftigt och som dessutom ger oss aktivare och mer engagerade samhällsmedborgare med bättre hälsa, tar vuxnas lärande större plats. Jag kan faktiskt lova att det kommer att göra det från och med i höst, om vi får en ny regering.
En annan fråga som de studerande själva valde att lyfta fram gällde just vuxenstuderandes möjlighet att ta sig vidare. Den stora skiljelinjen i svensk skolpolitik handlar inte om huruvida människor vill ha ordning och reda eller lugn och ro i skolan, som man ibland låter påskina. Det vill alla. Den stora skillnaden ligger i om vi ska sortera elever och döma ut dem som inte går den spikraka vägen från förskolan till högskolan eller om vi ska ha en sammanhållen skola som hela tiden ger en andra chans.
Med dagens skolpolitik måste valen göras allt tidigare, och de får allt större betydelse. Elever får färre möjligheter att gå vidare om de inte väljer rätt från början. Det här kan förändras med politiska beslut, beslut som vi kommer att fatta så snart vi får chansen.
Herr talman! Ett annat område som de vuxenstuderande ville diskutera var de studiesociala frågorna. Hur får man tag på en lägenhet när antalet hyresrätter minskar och inget nytt byggs? Hur finansierar man sina studier om man är 18 år och går på folkhögskola eller om man har många år kvar till något slags examen och redan har ett försörjningsansvar?
Hur ska man kunna studera om man bor i glesbygd och inte kan flytta till ett lokalt lärcentrum och om distansutbildningar läggs ned, eftersom myndigheter som har haft ansvar för utvecklingen av dem läggs ned?
Herr talman! Det börjar bli tröttsamt att sitta på läktaren och lyssna på de vuxenstuderandes skriande behov, se sorteringsskolan växa fram och se den sociala snedrekryteringen öka. Jag längtar verkligen efter det som de vuxenstuderande efterfrågade, ett större fokus på det livslånga lärandet.
Vi vill ha ett nytt kunskapslyft. Det är helt rätt tid för det nu. Vi vill ha öppna dörrar och inga återvändsgränder, inga tidiga val som gör det omöjligt att ändra sig eller på något vis misslyckas.
Vi vill ha utvecklade lokala lärcentrum och strategier som peppar dem som står längst från arbetsmarknaden att studera. Det handlar till exempel om ett utbildningsbidrag som ersätter rekryteringsstödet och ett nytt korttidsstudiestöd. Vi vill värdera arbetslivserfarenhet igen och införa kvoter som ökar möjligheterna att ta sig in på högskolan även om man inte har tagit den snörräta vägen genom utbildningssystemet. Sfi-elever ska ha rätt till individualiserad utbildning, flexibla studieformer och utbildade lärare.
Detta vill vi inte bara för att ge fler enskilda individer chansen att lära mer och att förverkliga sina drömmar, även om de inte fötts av rätt föräldrar i rätt stadsdel, utan också för att det gynnar vårt land och vår konkurrenskraft och för att det ökar utbildningens kvalitet när studerande från olika miljöer och med olika erfarenheter möts.
Jag yrkar bifall till reservation 1 och 3, även om jag naturligtvis står bakom innehållet i alla våra reservationer.
I detta anförande instämde Göran Persson i Simrishamn (s).