Fru talman! Det yttersta målet för vår politik är full sysselsättning, att skapa förutsättningar för att alla som vill och kan ska ha ett arbete. När världen går igenom den värsta ekonomiska krisen sedan depressionen sätter det vår samhällsmodell, vår regering och vårt land på svåra prov.
Socialdemokraterna säger att Sverige är raserat, att Sverige inte fungerar och att alla andra länder klarar sig bättre. Det är inte en korrekt beskrivning. Vi fick för några dagar sedan tillväxtsiffror för detta års första del, och de visar att det är Litauen och Lettland som växer snabbare än Sverige. Sverige har den tredje högsta tillväxten av alla europeiska länder.
Arbetslösheten har ökat mindre i Sverige än i de flesta jämförbara länder. Sverige har en arbetslöshet på 8 procent. I eurozonen ligger den på 12 procent. Sysselsättningen i Sverige har ökat med 200 000 personer sedan 2006. När det gäller arbetskraftsdeltagandet står vi ut i termer av att det är fler som har klivit in på arbetsmarknaden än tidigare. Och när det gäller långtidsarbetslösheten var det upplysande att höra när Expressen fick redovisa siffrorna för Stefan Löfven och klargöra för honom att Sverige har den lägsta långtidsarbetslösheten av alla europeiska länder.
Låt oss titta på reallönerna. Vi har kunnat höja reallönerna under de här åren mer än vad man gjort i andra länder. När det gäller disponibel inkomst, vad folk har kvar i plånboken, har vi, trots en ekonomisk kris där inkomsterna brukar sjunka, haft en standardförbättring i Sverige. Det beror på att vi har fört en konsekvent politik. Vi inser att det ska löna sig att arbeta. Det ska finnas drivkrafter för att man ska vara på arbetsmarknaden. All forskning och erfarenhet visar att det är det effektivaste sättet att skapa förutsättningar för att fler människor ska vara på arbetsmarknaden.
Vi vet att det behövs fler företag som vill och vågar anställa. Då måste vi förbättra företagsklimatet. Då måste vi sänka kostnaderna för att anställa. Då måste vi öka företagens förmåga till omställning och flexibilitet.
Vi vet att på lång sikt sammanhänger ofta arbetslöshet med brister i utbildningssystemet. Där måste vi reparera det som tidigare har varit fel. Då får vi mer av betyg, mer av nationella prov, bättre lärarutbildningar, mer av lärlingar och mer kvalitet i yrkesutbildningen.
Det är en väldigt konsekvent politik för att förbättra matchningen. Det är därför Finanspolitiska rådet och andra drar slutsatsen att jobbskatteavdrag och drivkrafter är så centrala och har så stora effekter på sysselsättningen.
Mot detta står en mycket märklig socialdemokrati - en mycket märklig
svensk
socialdemokrati skulle jag nog säga. I vår åldrande välfärdsstat med fler äldre att försörja som står utanför arbetsmarknaden vill man bygga ut bidragssystemen och höja skatterna. Vi ska alltså möta demografiska effekter och en globaliserad världsekonomi med att bygga ut vartenda bidragssystem och höja skatterna på jobb. Det är till och med socialdemokrater i andra länder som inser att det inte fungerar. Vi fick höra Hollande stå på Socialdemokraternas jubileum i Tyskland och hylla Gerhard Schröder för att han sänkt a-kassan. Vi vet att Tony Blair sänkte den. Vi vet att Gordon Brown var ansvarig för det. Vi vet att danska socialdemokrater nu halverar tiden i a-kassa. Man inser nämligen att det måste finnas drivkrafter för omställning. Det är så ett land når full sysselsättning.
Det är klart att vi förstår vad den socialdemokratiska politiken, att bygga ut vartenda bidrag och höja skatten på vartenda jobb, leder till. Den leder till att det blir mindre lönsamt att jobba, att det finns färre som är beredda att anställa och att det finns färre som är beredda att driva företag. Det är en politik som inte tar människor till något annat än utanförskap.