Fru talman! Sverige har alltså klarat den ekonomiska krisen bättre än praktiskt taget alla andra. Vi har haft mindre genomslag på svensk ekonomi. Vi har starkare offentliga finanser. Vi har inte drivit upp klyftorna, utan vi har kunnat värna en svensk modell.
Nu säger Monica Green att man inte har fått det bättre i Sverige. Låt mig då bara påpeka att reallönerna i Sverige 2006-2014, om vi får titta på kommissionens prognoser, kommer att ha ökat snabbare än i något annat europeiskt land, om jag har förstått statistiken rätt. Det är 8 ½ procent i Sverige, avsevärt snabbare än genomsnittet. Det är nästan dubbelt så mycket som det vi har upplevt i till exempel Tyskland, nästan tre gånger så mycket som i Danmark och för den delen högre än vad Finland har upplevt. För en sjuksköterska handlar det om en reallöneökning efter skatt på 15,7 procent. Låt mig bara påpeka att under 2002-2006 var det en ökning på 5 procent.
Det har alltså varit en väsentlig förbättring av vanliga människors ekonomi i Sverige under den svåraste ekonomiska krisen sedan depressionen. Vi vet att det normala under en så pass allvarlig kris är att man får fallande inkomster och att man därför får en svag konsumtion som driver upp arbetslösheten. Vi har kunnat säkra att vanliga människor har mer pengar kvar i plånboken. Jag förstår att det är upprörande för Socialdemokraterna. Vi ser ju hur den socialdemokratiska politiken är uppbyggd. Logiken är väldigt tydlig.
Först ska man fördubbla arbetsgivaravgiften för unga. Sedan ska man lägga på restaurangmoms på alla företag inom den sektorn. Därtill ska man höja bolagsskatten för våra storföretag. Sedan ska man slå till med en lastbilsskatt, och på slutet kommer naturligtvis Miljöpartiets komplettering med en bensinskatt.
Alla de pengar man drar in genom att beskatta människor ska sedan tillbaka genom den bredaste utbyggnad av bidragssystemen som Sverige någonsin har upplevt: det är a-kassa, det är sjukförsäkring, det är förtidspension, det är barnbidrag, det är bostadsbidrag och det är föräldrapenning. Det är vartenda bidragssystem som man kan hitta på som ska byggas ut. Det här är ju på tok och bakvänt.
Om vi lever i en mer globaliserad värld, där våra företag ska konkurrera med Kina, Asien, Latinamerika och Afrika, där vi ska kunna hålla vår levnadsstandard uppe, kan vi ju inte öka skattebelastningen på jobb. Det är ju inget land i Europa som gör det. Det är ingen som följer den vägen. Tvärtom jobbar ju alla, från Hollande till vänster till Merkel i Tyskland, för att förbättra villkoren. Då ska Sverige kliva fram med en massiv höjning av beskattningen på jobb. Inte ens krisländerna lägger ut en sådan här bombmatta av skatter på arbete, företagsamhet och anställningar.
När andra länder, inte minst socialdemokraterna i Danmark, jobbar med att trimma välfärdsstaten för att matchningen ska fungera bättre ska svenska socialdemokrater göra den mest massiva utbyggnaden av bidragssystemen vi har upplevt. I ett land som har högre sociala utgifter än praktiskt taget alla andra länder ska vi alltså gå i den riktningen. Det är ju en verklighetsfrämmande politik. Vi måste föra en politik för jobb. Det är det som är viktigt. Socialdemokraterna är så fixerade vid att bygga ut bidragssamhället att de inte ser att deras politik skulle skada full sysselsättning, öka utanförskapet och driva isär vårt fina land. Det är en politik jag vill varna för.