Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.
Det anförande som Sverigedemokraternas ledamot höll i talarstolen var på många sätt rätt förfärligt. Det beskrev migrationen och migrationsströmmarna som att man med hjälp av annonskampanjer från Sverige letar efter lycksökare som ska ta sig hit för att leva på våra bidragssystem.
Före oss hade utrikesutskottet en debatt om mänskliga rättigheter i länder och regioner. Jag tror att man kan gå in på Migrationsverkets hemsida och se vilka det är som söker asyl i Sverige. När man ser de största grupperna som söker asyl ser man också rätt lätt hur tillståndet i världen är. Det är ofta människor från regioner som är drabbade av krig och begränsningar av de mänskliga rättigheterna. Folk flyr alltså från kaos, krig, elände och förföljelse.
Att måla upp detta som en svensk annonskampanj för att ta hit lycksökare är oförskämt, framför allt mot alla de människor som lever i fullständig misär och ser som sin sista utväg att fly från det land där de är födda och uppvuxna.
Jag tror att det är bra att nyansera debatten, för när vi ser denna bild erkänner vi också människors rätt att fly från ett liv som inte fungerar för dem och deras familj.
Fru talman! Det är en helt annan sak om dessa människor sedan får asyl och betraktas som flyktingar eller alternativt skyddsbehövande eller om de kan söka uppehållstillstånd på grund av arbetskraftsinvandring. Det finns många vägar för migration. Man ska dock inte förlöjliga eller förminska människors rätt att fly och skäl till flykt, vilket jag tycker att Sverigedemokraternas representant gjorde på ett väldigt trist sätt i inledningen av denna debatt.
Sedan Socialdemokraterna kom i regeringsställning efter valet 2014 har vi arbetat intensivt med att få en mer hållbar migrationspolitik för Sverige. Detta arbete har omfattat hela bredden av migration.
Den situation som Sverige ställdes inför 2015 med kraftigt ökade flyktingströmmar gjorde att behovet av ett gemensamt ansvarstagande på EUnivå var en förutsättning för att hantera situationen.
Samtidigt och tidigare än det såg vi också hur den lagstiftning för arbetskraftsinvandring som den dåvarande borgerliga regeringen röstade igenom hade lett till ett utnyttjande på arbetsmarknaden och hur personer togs hit utan giltigt skäl som flykting eller skyddsbehövande och trots att vi hade folk i Sverige som skulle kunna ta dessa jobb. Vi såg en väldigt liberal lagstiftning för arbetskraftsinvandring, en av de liberalaste i världen, och den behövde vi rätta till för att få ordning och reda i migrationspolitiken.
Det har under åren sedan dess skett många förändringar och många utredningar på olika områden inom migrationspolitiken. Vi har också fattat en hel del beslut. Jag säger äntligen i fråga om att vi har fattat beslut som innebär en början till mer ordning och reda när det gäller arbetskraftsinvandringen och asylpolitiken, det vill säga migrationspolitiken.
Vi har fattat beslut om att begränsa EBO, det vill säga var en asylsökande kan bosätta sig. Kan man bosätta sig i områden som redan är hårt belastade och utsatta, eller ska man bo på Migrationsverkets anläggningar eller i andra områden med inte lika hård belastning? Där har vi gjort förändringar, och vi är beredda att gå vidare med nya förändringar.
I förra veckan fanns ett betänkande om arbetskraftsinvandring där vi ställde högre krav på bland annat försörjning av familj, bland annat genom att kräva anställningskontrakt. Det är inte hela vägen mot en perfekt lagstiftning i fråga om arbetskraftsinvandring, men det är de första viktiga stegen.
Som har nämnts tidigare kom förra sommaren en ny migrationslagstiftning på plats. Under den här mandatperioden där vi har suttit i regeringsställning har antalet kvotflyktingar ökat till 5 000 per år. Det är en del av de förändringar som har gjorts inom migrationspolitiken under den tid som Socialdemokraterna har suttit i regeringen.
Vad har då detta lett till? Vi hörde i ett tidigare inlägg - Sverigedemokraterna - om de faktorer som har lett till ett minskat antal asylsökande till Sverige. Man förklarade med andra parametrar, till exempel att gränser har stängts och att det har varit svårare att ta sig in till Europa.
Faktum är, fru talman, att när vi jämför vår andel av de migranter som kom till Europa 2015 och den andel som finns i dag ligger vi betydligt närmare den andel som också motsvarar vår befolkningsstorlek. Det sker en jämnare fördelning av asylsökande över de europeiska länderna, vilket var målet med de förändringar som gjordes i lagstiftningen.
Sverige ska fortsätta att ta sin andel av de asylsökande. I dag tar vi vår andel, men vi tar inte bara vår andel, utan vi tar lite mer. Det är inget stort problem. Det större problemet är att det är många andra länder som inte tar sin andel.
Antalet kvotflyktingar har ökat till 5 000, och det fanns en diskussion i tidigare inlägg om kvotflyktingarna och akutplatserna. Vi kan konstatera att platserna för kvotflyktingar kunde användas när talibanerna återigen tog över makten i Afghanistan - när detta fruktansvärda som vi alla hade hoppats få slippa se inträffade igen. Då kunde vi använda akutplatserna. Men om vi vid den tidpunkten i vårt mottagande begränsat till ett fåtal akutplatser hade vi inte klarat hela uppdraget. Vi var också tvungna att öka gränsen för hur många av de 5 000 som fick användas som akutplatser för att kunna ta emot flyktingar. Nu fanns en debatt som hävdade att det handlade om att ta ut 20 tolkar från Afghanistan. Så såg verkligheten inte ut. Det var betydligt fler människor som Sverige hjälpte ut ur Afghanistan. Det var inte bara tolkar, utan det var de som hade jobbat för Sverige på olika sätt och människor som hade varit eller var aktiva i humanitära organisationer. Den högre siffran i kvotflyktingmottagandet var också en förutsättning för att vi då skulle kunna göra insatsen.
Många gånger blir Sverige hyllat av UNHCR därför att vi går före och har en hög andel kvotflyktingar, och det är förmodligen det bästa sättet att organisera ett flyktingmottagande. Människor flyr till närområden. UNHCR och FN finns på plats, behandlar deras ansökningar, ger dem skydd och mat. Men det förutsätter att vi sedan kan erbjuda dem en framtid i ett annat land i världen.
Om vi kraftigt ska begränsa antalet kvotflyktingar kommer inte en enda flykting att stanna i ett flyktingläger i närområdena, om de vet att de i det lägret kan få sitta år efter år under usla förhållanden. Om det ska bli trovärdighet i politiken med den nivån av flyktingar till närområdena måste världens länder bli bättre på att ta hand om kvotflyktingar och visa att de kan ta sig vidare från flyktinglägren.
Nu råder en politik som mer liknar den i övriga EU. Tidsbegränsade uppehållstillstånd är huvudregel, och man kan senare få permanent uppehållstillstånd. Men då ställs krav på försörjning och på att integreras i samhället, lära sig språket eller ta del av samhällsintroduktion.
Men det går inte att ha en politik som bara ställer krav, även om det är viktigt att ställa krav. Det måste också ges förutsättningar. Det handlar om att ha en fungerande utbildnings- och bostadspolitik och en aktiv arbetsmarknadspolitik.
När vissa partier får en chans att få igenom en budget börjar de att skära ned på sådant som extratjänster eller resurser till dem som står längst från arbetsmarknaden. Det gynnar inte dessa människors möjligheter att ta sig vidare och få permanent uppehållstillstånd genom egen försörjning.
Man kan inte debattera migrationspolitik utan att också kommentera den situation som finns i dag med Rysslands fruktansvärda invasion av Ukraina. Nu är det främst kvinnor och barn som flyr krigets fasor för att hitta en fristad. Sverige har hittills tagit emot drygt 34 000 personer. Hur detta kommer att utveckla sig är svårt att sia om. Det beror helt och hållet på hur situationen kommer att utvecklas i Ukraina. Det är nu färre personer i flyktingströmmarna, och vi ser också en del av återvändande vid gränspassager tillbaka till Ukraina. Men det är klart att allt detta kan förändras på ett ögonblick beroende på vad som händer i Ukraina.
Det är bra att hela svenska samhället ställer upp i mottagandet. Jag är glad över att det i kammaren har funnits en enighet från dag ett och en stor uppslutning runt att hjälpa personer som flyr från Ukraina. Kommuner, regioner och civilsamhälle, studieförbund, kyrkor, idrottsföreningar - alla hjälper till. Det är naturligtvis oerhört bra.
Man brukar attackera och polemisera, men nu vill jag framföra en vädjan till Moderaterna. Det är viktigt att ett stort parti som Moderaterna tänker till. Det blir farligt om grupper ställs mot varandra i samhället. Det blir farligt om man säger att människor på flykt från Ukraina kan hjälpas enbart genom att vi slutar hjälpa andra. Det ökar motsättningarna. Vi måste kunna göra både och.
Jag utesluter naturligtvis inte att det kan komma situationer där belastningen blir så stor att man behöver vidta drastiska åtgärder, men där är vi inte i dag. Framför allt kommunala företrädare för Moderaterna villkorar nu på regional och lokal nivå sitt mottagande av ukrainska flyktingar med att stoppa mottagandet av kvotflyktingar.
Jag skulle vilja vädja till er: Tänk på den retoriken! Fundera över den retoriken! Sätt inte människor mot människor, framför allt inte när vi pratar om de mest utsatta, de som tvingas fly från sitt hemland, sin framtid och sin familj! Vi har möjlighet att göra både och.
(Applåder)