Herr talman! På den sista frågan kan jag svara ett
obetingat ja. Självfallet vill vi främja att så mycket
som möjligt av de tunga timmertransporterna går
på järnväg. Detta är en ambition som vi helt och
hållet delar med Vägverket.
Låt mig bara säga att frågan om mått och vikt har
oerhört stora miljökonsekvenser. Det har gjorts ett
antal utredningar, bl.a. en från februari 1992, där
Institutet för transportforskning tillsammans med
en mängd olika intressenter har genomfört en
miljökonsekvensstudie av vad det skulle innebära
om vi skulle tvingas gå ner till fordonslängden
18,35 m respektive de vikter som gäller inom EG.
Det skulle innebära kraftigt höjda
transportkostnader, ungefär 20 % för den svenska
industrin. Det skulle innebära att
koldioxidutsläppen, i och med det större
fordonsantalet, skulle öka med ungefär 900 000 ton
på ett år, och att utsläppen av kväveoxider skulle
öka med ungefär 14 000 ton per år. Det är 20 %
respektive 25 % större utsläpp av dessa mycket
miljöskadliga ämnen. Detta är en mycket känslig
fråga. Därför är det viktigt för miljön att vi kan få
igenom de svenska undantagen, som vi för
närvarande driver mycket hårt mot EG.
Det är ytterst få järnvägsspår som går ut till
avverkningsplatserna. Det är bilar som kör fram
dit. Det finns en annan tendens som jag tycker man
skall uppmärksamma, som kanske beror på
lågkonjunkturen. Vi har bl.a. en ökad användning
av returpapper. Det gör att bruken tar mera
massaved t.ex. i närområdet. Det gör att det blir
färre långväga transporter. Därmed kommer en
ökad andel lastbilstransporter in. Detta är en fråga
som vi bevakar, där jag tror att Christina
Linderholm, Birgitta Hambraeus och jag har helt
lika värderingar.