Herr talman! Roland Larsson har frågat socialmi-
nister Margot Wallström på vilket sätt regeringen
avser att underlätta en patientcentrerad rehabilitering i
linje med de metoder som bedrivs vid det psykoso-
matiska centret Hälsonätet AB i Stockholm. Arbetet i
regeringen är så fördelat att jag skall svara på frågan.
Regeringen har i olika sammanhang betonat re-
habiliteringens betydelse. Framgångsrika rehabilite-
ringsinsatser är positiva ur såväl den enskildes som
samhällets synvinkel. Regeringen har därför vidtagit
en rad åtgärder för att främja rehabiliteringsarbetet.
Våren 1997 lämnade regeringen den s.k. samver-
kanspropositionen (prop. 1996/97:63) till riksdagen.
Propositionen understryker att det är mycket viktigt
att utveckla samverkan mellan olika aktörer när det
gäller rehabilitering. Den enskilde individen bör stå i
centrum och få stöd och hjälp utifrån ett helhetspers-
pektiv i stället för att skickas mellan olika myndighe-
ter som alla ser till just sin del i rehabiliteringsarbetet.
Förutom att det är till den enskildes fördel gynnas
effektiviteten om samverkan kan förbättras och för-
djupas.
Riksdagen biföll propositionen och i budgetpro-
positionen för år 1998 har vissa ytterligare precise-
ringar gjorts, bl.a. har vissa hinder undanröjts för
kommun och landsting att delta i och finansiera sam-
verkansinsatser. Försäkringskassorna har också fått
särskilda medel för samverkan och rehabilitering.
Dessa medel har skapats bl.a. genom att regeringen
har lagt ihop de flesta delkontona i rehabiliteringsan-
slaget till ett konto. I stället för att tänka kameralt och
på enskilda kontoställningar skall nödvändiga insatser
finansieras genom de särskilda medlen. Tillsammans
med de medel som de andra aktörerna, t.ex. landsting,
ställer till förfogande bör det inte vara brist på pengar
som avgör resultatet.
Jag kan konstatera att verksamheten vid Hälsonä-
tet AB, som Roland Larsson beskriver den, ligger väl
i linje med regeringens tankar och intentioner i sam-
verkanspropositionen, dvs. den enskilde sätts i cent-
rum, övriga aktörer samarbetar kring den enskilde, det
upprättas en individuell handlingsplan osv.
Roland Larsson påpekar att socialförsäkringens
gräns på ett år för den arbetslivsinriktade rehabilite-
ringen ofta är en för kort tid för en person som varit
sjuk i åratal. Här vill jag göra följande förtydligande:
22 kap. lagen om allmän försäkring (AFL) anger
mål och ramar för rehabilitering. Rehabilitering enligt
detta kapitel skall syfta till att återge den som har
drabbats av sjukdom sin arbetsförmåga och sina för-
utsättningar att försörja sig själv genom eget arbete.
Rehabiliteringsåtgärder skall planeras i samråd med
den försäkrade och utgå från dennes individuella
förutsättningar och behov. I lagen anges inte någon
begränsning av rehabiliteringstiden till ett år.
Enligt lagens förarbeten bör inriktningen på re-
habiliteringsarbetet vara att en försäkrad skall ha
återfått sin arbetsförmåga efter ett år och att i vart fall
en eventuell utbildning bör vara avslutad inom denna
tid. Ett övergripande mål är dock att en sjuk person
verkligen blir rehabiliterad och kan komma tillbaka i
arbete. Utbildningstiden kan också vara beroende av
utbildningsbehovet och omständigheterna i det en-
skilda fallet. Särskilt när det gäller handikappade
personer kan det bli nödvändigt med längre utbild-
ningstider.
Det finns således inte något krav att rehabilite-
ringsarbetet skall vara avslutat inom ett år. Det är i
stället omständigheterna i det enskilda fallet som
avgör rehabiliteringstidens längd.
Jag kan hålla med Roland Larsson om att gränsen
mellan behandling och rehabilitering ibland riskerar
att bli kontraproduktiv. Men med de nya riktlinjer och
regler för samverkan som gäller fr.o.m. årsskiftet har
regeringen skapat förutsättningar för att motverka
denna gränsdragningsproblematik.
Roland Larsson påstår att samhället inte satsar på
rehabilitering för den som fått förtidspension eller är
över 55 år. Enligt gällande regler kan även en förtids-
pensionär vara skyldig att genomgå rehabiliteringsåt-
gärder enligt 22 kap. lagen om allmän försäkring. Om
den försäkrade utan giltig anledning vägrar att delta i
åtgärder kan han eller hon helt eller delvis förlora sin
rätt till förtidspension.
Förtidspensionsutredningen (SOU 1997:166)
överlämnade den 13 november 1997 ett förslag till ett
nytt system för förtidspension och sjukbidrag. Utred-
ningen föreslår bl.a. att den som beviljats hel förtids-
pension inte skall vara skyldig att medverka i rehabili-
teringsåtgärder. Däremot skall en förtidspensionär ha
möjlighet att med vissa begränsningar ansöka om att
få ta del av sådana åtgärder.
Regeringen har den 11 mars överlämnat proposi-
tionen 1997/98:111 Reformerad förtidspension m.m.
till riksdagen. I propositionen anges principerna för
ett nytt system för förtidspension och sjukbidrag. Av
propositionen framgår även att de förändrade reglerna
om förtidspension skall utformas så att de stimulerar
till arbetslivet och ett i övrigt aktivt liv. Mot bakgrund
av pågående utredningsarbete tog regeringen inte
ställning till utredningens förslag om rehabilitering.
Avslutningsvis kan jag också informera Roland
Larsson om att rehabiliteringsområdet har varit före-
mål för flera utredningar. Statskontoret har haft rege-
ringens uppdrag att göra en översyn av de senaste
årens rehabiliteringssatsningar med inriktning på den
arbetslivsinriktade rehabiliteringen. En promemoria
om företagshälsovården har utarbetats inom Rege-
ringskansliet, och ett betänkande har överlämnats till
Socialdepartementet med förslag om den den framtida
rollen för Riksförsäkringsverkets sjukhus.
Slutligen kan jag också nämna att en särskild utre-
dare för närvarande har i uppdrag att utreda arbetsgi-
varens åtgärds- och kostnadsansvar vid rehabilitering.
Uppdraget, som skulle ha redovisats i mars 1998, har
fått förlängd tid till den 10 augusti 1998.
Regeringen kommer i den fortsatta beredningen att
noga överväga vilka åtgärder som ytterligare behöver
vidtas för en effektiv rehabilitering.
Den sammanfattning som jag nu har gjort dels om
regelförändringar, dels om aktuella utredningar som
bereds eller kommer att beredas inom Regeringskans-
liet anser jag mycket tydligt visar på de ambitioner
som regeringen har för att främja patientcentrerad
rehabilitering. Syftet med regeringens arbete är att
öka människors möjligheter till såväl medicinsk som
arbetslivsinriktad rehabilitering vid nedsatt arbetsför-
måga.