Herr talman! Låt mig börja med att redovisa fakta. Sverige har sedan 2006 haft högre tillväxt än alla jämförbara europeiska länder. Sverige har sedan 2006 haft bättre reallöneökningar. Vanliga svenskar har 20 procent mer i plånboken än vad man hade 2006. Det har man inte i andra länder. Där har krisen slagit mot lönerna på ett sätt som inte inträffat här. Sysselsättningen i Sverige är högre, och arbetskraften har vuxit snabbare än i andra länder.
Detta gör att vi nu ser hur skatteintäkterna i offentlig sektor ökar kraftigt. Vi har fler sysselsatta i kommunerna än tidigare, och vi når högre nivåer framåt. Vi ser att lediga platser är på rekordnivåer i kommunsektorn, och vi ser att varslen är nere på något hundratal. Det är nivåer som vi inte upplevt på länge.
I den här miljön anser vi att vi ska komma tillbaka till 1 procent i finansiellt sparande. Det ska göras i det tempo som ekonomin tillåter. Då ska man ligga på 1 procents finansiellt sparande när ekonomin är i balans. Alla bedömare är överens om att vi är på väg mot det. Man kan diskutera om det sker 2017 eller 2018, men någonstans runt de åren ska vi ligga i balans på 1 procent i det finansiella sparandet.
Det här är väldigt viktigt därför att de värsta misstagen i ekonomisk politik, som kostar mest för en ekonomi, är de man begår i goda år, när man inte bygger upp buffertarna, när man inte säkrar skyddsvallarna och när man, som Tyskland och Frankrike gjorde under de goda åren, beviljar sig själv undantag.
Det är därför de andra länderna fått strama åt ekonomin under krisen, och det är därför skulderna har ökat kraftigt där. Det är därför de har haft sämre tillväxt, sämre reallöner och sämre utveckling i sin ekonomi.
Det är väldigt viktigt att vi under de år vi nu har framför oss de facto får en ekonomisk politik som sätter av till skyddsvallarna. Det är därför vi lägger fram ett skol- och utbildningspaket med viktiga satsningar som vi finansierar med 9 miljarder i förstärkta intäkter.
Det är viktiga åtgärder med satsningar på lågstadiet, förlängd grundskola och matematikundervisning som finansieras med en del tuffa besked. Vi förändrar pensionsavdragen för privata pensionsförsäkringar, och vi drar in mer pengar på punktskatter. Det är så man bedriver ekonomisk politik i en period där tillväxten blir starkare.
Jag blir djupt oroad över de besked vi får från oppositionen. Vänsterpartiet vill aktivt överge överskottsmålet, Miljöpartiet välkomnar en sådan diskussion och Magdalena Andersson säger att det är dags att ompröva överskottsmålet. I upprepade intervjuer i Dagens Industri, Reuters och Svenska Dagbladet hamrar hon in budskapet att överskottsmålet ska omprövas.
Raimo Pärssinens inlägg belyser väldigt väl hur oeniga Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna är. Pärssinen säger att man ska avskaffa skillnaden i skatt mellan pensionärer och löntagare. Där spenderar Raimo Pärssinen lite över 7 miljarder utan finansiering.
Miljöpartiet vill å andra sidan på ett helt meningslöst sätt sänka arbetsgivaravgifterna med 14 miljarder. Det är meningslöst därför att 9 av 10 kronor går till löntagare som inte berörs av förslaget. Det är en avbränning på 9 av 10 kronor. Det är nog det märkligaste ekonomiskpolitiska förslag vi hittills sett i Sveriges riksdag.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet har alltså skatteförslag som sänker skatteintäkterna med 20 miljarder. Men det är helt olika skatteförslag. Inte ens när Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill sänka skatten är de överens. Det är detta som är bekymret.
Man staplar omfattande förslag om skattesänkningar på omfattande förslag om utgiftshöjningar, och så ger man inga gemensamma besked. Vi förstår vad detta kommer att leda till: Man får en ekonomisk politik där man inte orkar sätta av under de goda åren. Att Socialdemokraterna beter sig på det här sättet är för mig djupt förvånande.