Fru talman! Det finns mycket att oroa sig för när det gäller brottsutvecklingen i Sverige. Den långsiktiga trenden har varit solklart positiv. Under de senaste 20 åren har det mesta blivit bättre. Det är några saker som har brutit den trenden. Det är gängvåldets utveckling, det är bedrägerierna, som har ökat lavinartat, och det är sexualbrotten, som har ökat och fortsätter att öka.
Men jag tror att det också finns en risk för att det byggs upp en skuld och att denna statistik inte visar hela bilden och att vi snart kommer att se en ganska kraftig vändning nedåt. Det beror på att när polisen har så knapphändiga möjligheter att arbeta tvingas man prioritera ganska hårt. Först i ledet kommer ingripandeverksamheten. När vi ringer 112 måste polisen rycka ut för att rädda liv. I nästa steg ska polisen utreda de brott som har blivit begångna. När man har klarat av det också kan man ägna sig åt brottsförebyggande verksamhet.
Vi har i dag en situation där polisen inte ens klarar av att åka på alla larm som rings in. Vi ser hur utredningar läggs på hög. Då är det brottspreventionen som får stryka på foten. Det finns en risk i detta. Jag blir lite fundersam över varför man har varit så saktfärdig med att försöka komma till rätta med detta.
Min partiledare, Annie Lööf, markerade detta redan i sitt jultal 2015. Det kommer ett nytt jultal på tisdag, så kolla in det. I jultalet aviserades stora resurstillskott till polisen, eftersom vi såg att detta var någonting som höll på att gå åt pipan helt enkelt.
Nu satsar regeringen. Visserligen satsar man inte lika mycket som Centerpartiet och Alliansen, men man satsar. Det är bra. Men min fråga är: Varför tog det så lång tid?