Herr talman! Sverige har i närmare 20 år arbetat med att på internationell nivå få till stånd internationella regler om rätt till delaktighet och jämlikhet för människor med funktionsnedsättning. År 1993 antogs ett antal standardregler, och 2003 beslutade FN:s generalförsamling att en konvention skulle tas fram. FN:s generalförsamling antog sedan konventionen hösten 2006, och Sverige skrev på så snart det blev möjligt.
Vi socialdemokrater är glada att riksdagen nu har möjlighet att godkänna konventionen och de fakultativa protokollen till konventionen. Det är viktigt att påpeka att konventionen inte i sig skapar några nya rättigheter utan har till syfte att undanröja hinder för personer med funktionsnedsättning att åtnjuta sina rättigheter.
Avgörande för hur utvecklingen blir i Sverige är alltså vilka åtgärder vi själva vidtar på nationell nivå. Här har mycket gjorts samtidigt som mycket återstår att göra. Förbättring av tillgängligheten är ett centralt område för att fina ord ska omvandlas till verklighet överallt. Riksdagens beslut år 2000 om en handlingsplan för handikappolitiken innebär mål om att Sverige ska vara tillgängligt för funktionshindrade 2010. Varje sektor i samhället har där ett ansvar och ett uppdrag att göra sin verksamhet tillgänglig för alla. Den halvtidsredovisning som gjordes 2005 visar att mycket har gjorts men också att mycket återstår om målet ska nås. Tillgänglighet handlar ofta om övergripande fysisk planering eller anpassning av lokaler, men det kan också handla om andra saker, till exempel möjlighet att tillgodogöra sig information, exempelvis på webbsidor. Kollektivtrafiken är ett annat centralt område där det behövs åtgärder för att öka tillgängligheten.
Det behövs generellt en central genomgång av möjligheterna att snabba på takten när det gäller att driva på tillgänglighetsarbetet. I förra budgetpropositionen angavs att det med nuvarande takt blir svårt att nå alla delmål som finns för 2010. Vi föreslog då att regeringen skulle arbeta aktivt med denna fråga och snarast ta de ytterligare initiativ - information, regler och stimulanser - som behövs för att påskynda arbetet för ökad tillgänglighet i samhället.
Regeringen har i september 2008 presenterat en strategi för det framtida arbete som bland annat inbegriper samverkan och erfarenhetsutbyte mellan Sveriges kommuner och landsting. Det är ett nödvändigt första steg för att påskynda arbetet. Samtidigt uttalas att det inte kommer att bli möjligt att nå målet fram till 2010. Regeringen måste därför återkomma med besked om hur man tänker gå vidare efter 2010 på de områden som inte blir klara och vilka konsekvenser en utebliven anpassning av tillgängligheten kan få.
En bild från verkligheten fick vi i höstas. 46 procent av landets grundskolor behöver göra stora förändringar i lokalerna för att bli tillgängliga för rullstolsburna. Det visar den färska rapporten från Skolverket. De främsta kraven är att installera hissar och rullstolsanpassade toaletter. Samma problem finns på fyra av tio gymnasieskolor. Bristen är vanligare i friskolor än i kommunala skolor.
Projektledaren Charlotte Mannerfelt på Skolverket anser att man bör överväga ett krav på anpassning till funktionshindrade för att få starta en friskola. Det är ett dilemma eftersom de flesta friskolor inte har några lokaler när de ansöker om tillstånd. Det säger hon själv till Svenska Dagbladet.
Samhället som helhet måste bli bättre på att samordna sina insatser kring människor med olika former av funktionsnedsättning. En undersökning från RBU, Riksförbundet Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, visar att föräldrar till barn med funktionsnedsättning i genomsnitt har kontakt med 17 personer vad gäller barnens funktionsnedsättning samt olika stödinsatser. Det är lätt att inse att det är en fullständigt orimlig situation.
Även informationen från de olika huvudmännen, främst Försäkringskassan och kommunen, som administrerar samhällets stöd till dessa familjer är, enligt samma undersökning, bristfällig. Sjukvårdens insatser för personer med funktionsnedsättning måste också förbättras. Många patienter med rätt till individuella vårdplaner har trots det inte sådana. Dessa frågor måste alltså prioriteras högre av landstingen. Patienterna har ofta själva stor kunskap om hur deras situation skulle kunna förbättras, inte sällan med relativt enkla medel. Den kunskapen måste tas till vara på ett bättre sätt än vad som sker i dag.
Det förekommer brister även i rehabilitering och habilitering av barn med omfattande funktionshinder. Detsamma gäller vuxna med tidigt förvärvade eller medfödda funktionshinder. Vi anser därför att vården måste utvecklas och samordningen särskilt kring dessa patienter stärkas över professions- och områdesgränserna.
En genomförandeplan för hur konventionen ska förverkligas bör upprättas. Den bör innehålla mätbara mål, en tidsplan och riktlinjer för finansiering och ansvar. Regeringen bör även rekommendera kommuner och landsting samt regioner att utarbeta egna planer eller strukturer för hur konventionens bestämmelser ska förverkligas i det verkliga livet. Samhällets olika aktörer måste samarbeta mer med handikapprörelsen.
Från riksdagen bör vi gång på gång uttala att kommuner och landsting kontinuerligt bör utveckla samarbetet med handikapprörelsen och ge adekvat stöd, exempelvis i form av utbildning, för att handikapprörelsens representanter ska ha möjlighet att praktiskt delta i olika berednings- och beslutprocesser. Ett förbättrat samarbete är av yttersta vikt för att konventionen ska kunna omvandlas till handling ute i vårt samhälle.
Riksdagen bör godkänna FN-konventionen och det fakultativa protokollet samt intensifiera arbetet med att riva de hinder som finns för full delaktighet för personer med funktionsnedsättning.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.