Herr talman! I dag förbereder vi oss för att i början av nästa vecka ta ett historiskt steg i svensk bostadspolitik. Det är ett historiskt steg i flera avseenden.
Allmännyttans hyresnormerande roll tillkom i en proposition 1974 då man fastslog att prövning av hyran skulle göras mot hyrorna i det allmännyttiga beståndet på orten. Allmännyttans självkostnadsprincip är lika gammal som allmännyttan själv. Den tillkom egentligen på 1930-talet när de så kallade barnrikehusen byggdes. De var, som ni kanske vet, avsedda för familjer med många barn. När det begav sig fanns det, tycker jag, mycket goda skäl för detta.
Nu är situationen en annan. I dag har vi ett kommunalt bostadsbestånd som 2006 var ett boende för 1,4 miljoner människor i vårt land. Alla får bo i de kommunala bolagens bostäder. Hushåll med höga inkomster bor tillsammans med hushåll med lägre inkomster. Familjer med utländsk bakgrund bor i samma trappuppgång som familjer med svensk bakgrund.
Knappt hälften av alla hyresrätter i Sverige är kommunala. Att dra undan mattan för deras verksamhet vore att i grunden förändra den svenska bostadsmarknaden och göra det på ett sätt som få eller ingen skulle önska. Den proposition som nu ligger på riksdagens bord hindrar detta från att ske. Att inte gå på den linje som propositionen och utskottets majoritet föreslår vore just att dra undan mattan för de kommunala bostadsbolagen.
Parallellt med vårt arbete med allmännyttans villkor har samma debatt förts i Nederländerna. Där ägs många lägenheter inte av kommunala bolag utan av stiftelser. De har fått olika typer av stöd från staten, i form av subventionerad ränta, billig mark och så vidare. Nu har det holländska fallet nått vägs ände vågar jag nog säga. Kommissionen har nämligen slagit fast att det förekommer statsstöd till den holländska allmännyttan. Kommissionens beslut innebär en bekräftelse av att när begreppet "tjänster av allmänt ekonomiskt intresse" tillämpas på bostadssektorn avses bostadsföretag som är inriktade på individer och grupper av individer som av ekonomiska eller andra skäl bedöms behöva samhällets hjälp för att få tag i bostad.
Redan här förstår man att vår allmännytta som är öppen för både fattig och rik, gammal och ung inte kvalificerar sig. Men det blir ännu värre i det här fallet. I Nederländerna definieras som målgrupp hushåll vars årsinkomst inte överstiger 33 000 euro. Slutsatsen blir att ungefär 90 procent av dem som flyttar in i den holländska allmännyttan måste tjäna under 33 000 euro, alltså hushållen med inkomst under 330 000 kronor. Övriga 10 procent ska vara familjer med särskilda skäl, till exempel många barn.
Herr talman! Jag frågar mig vad motsvarande regelverk hade inneburit för den svenska allmännyttan. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att kommunala fastigheter i efterhand hade fått avyttras, eftersom de dess bättre inte finns 90 procent hushåll som är beredda att flytta in i allmännyttan som skulle tjäna under 330 000 kronor per år.
Många fler krav ställs på holländska allmännyttan av staten som ska övervaka att fördelningen av lägenheterna görs som kommissionen har bestämt.
Ytterligare ett krav tycker jag är värt att nämna, särskilt som vi nu diskuterar den svenska allmännyttans framtid. Det är nämligen så att den högsta hyra som får utgå i ett sådant bostadsbestånd är 650 euro, 6 500 kronor. Jag vågar påstå att med detta skulle det vara slut på att bygga fyror och femmor i våra allmännyttiga bestånd. Det är att säga: Det är historia.
Jag tror, herr talman, att det holländska fallet sätter vår debatt i dag i nytt ljus. Jag är glad att det nu är många partier som mer eller mindre helhjärtat står bakom huvudprinciperna i propositionen. Jag är lika glad att bostadsmarknadens parter har varit så djupt involverade i arbetet. Deras engagemang tycker jag borgar för att vi får ett system för hyressättning och kommunal bostadsverksamhet som kan vara minst lika länge som det vi nu lämnar oss och som tillkom 1974.
Tyvärr har inte alla riksdagspartier ställt sig bakom propositionens förslag. Vänsterpartiet yrkar helhjärtat, som vi alldeles nyss hörde, avslag på hela propositionen.
Miljöpartiet anser alltjämt att vi kunde ha försökt göra hela vår allmännytta till tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, trots den mycket tydliga signal som vi har fått i fallet Nederländerna. Bland yrkandena finner jag att man trots allt inte yrkar avslag utan vill ha konsekvensanalyser från Miljöpartiets sida. Man vill ha en hyreslagstiftning som stimulerar byggande av hyresrätter. Jag kan därför, herr talman, varmt rekommendera Miljöpartiet att stödja det föreliggande förslaget. Det kommer nämligen att leda till detta.
Socialdemokraterna är det parti av oppositionspartierna som står närmast regeringen i den här frågan. När man läser Socialdemokraternas motion, Vänsterpartiets och regeringens förslag inser man ganska snabbt att avståndet mellan regeringen och Socialdemokraterna är överkomligt, för att inte säga litet. Samtidigt är avståndet mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ett par ljusår, skulle jag vilja säga.
Så länge man är i opposition kan det här kanske fungera, men det blir verkligen problem den dag man hamnar i ansvarsställning. Det duger nämligen inte att ha tre så olika synsätt i så vitala frågor som det handlar om - allmännyttan och hyressättningssystemet - som oppositionen har uppvisat i sina motioner med anledning av propositionen. Dess bättre finns det alltjämt en stabil majoritet i utskottet och kammaren för förslaget, och bland bostadsmarknadens parter är stödet mycket starkt.
Det är därför jag med glädje och med tillförsikt ser fram emot en bättre fungerande bostadsmarknad enligt utskottets förslag.
(Applåder)
I detta anförande instämde Yvonne Andersson (kd).