Herr talman! Agneta Brendt har, utifrån det förhål-
landet att sexuellt våld är vanligt förekommande i krig
och konfliktsituationer, frågat mig om Sverige har för
avsikt att ta några initiativ för att öka respekten för
Genèvekonventionerna.
Låt mig först säga att jag helt instämmer i fråge-
ställarens upprördhet över den här typen av övergrepp
och den systematiska användningen av sexuellt våld
som en stridsmetod i krig och väpnade konflikter. Det
råder i dag ingen tvekan om att systematisk använd-
ning av sexuellt våld i väpnade konflikter är en krigs-
förbrytelse, något som också bekräftades på den se-
naste Rödakorskonferensen 1995.
Ett sätt att bidra till upprättelsen av offren och att
förhindra nya brott i framtiden är att se till att för-
övarna ställs inför rätta och straffas. I fallet f.d. Jugo-
slavien, som Agneta Brendt hänvisar till, är det fram-
för allt staterna i området som skall lagföra de ansva-
riga. Sverige deltar aktivt i internationella samfundets
agerande för att dessa stater skall underställa den
internationella tribunalen i Haag mål om krigsförbry-
telser och, om tribunalen väljer att inte ta upp målen,
själva ställa krigsförbrytare inför rätta. Denna förplik-
telse är en del av Daytonavtalet.
Sverige arbetade för att den internationella tribu-
nalen i Haag skulle etableras och har i alla relevanta
forum gett ett aktivt stöd till tribunalen - såväl före
som efter det att den upprättats. Regeringen har vidare
givit i uppdrag åt polisen att samla in vittnesmål från
personer i Sverige som kan lämna uppgifter om brott
mot humanitär rätt, däribland sexuella övergrepp i f.d.
Jugoslavien. Dessa uppgifter har överlämnats till
tribunalen.
Jag kan försäkra att Haagtribunalen tar frågan på
största allvar och kommer att göra allt för att förövar-
na skall ställas till svars, även för sexuella övergrepp.
Svårigheten hittills har varit att lägga fram bevis som
binder de åtalade individerna till specifika brott. Detta
beror bl.a. på att det finns en tveksamhet hos många
offer att ställa upp och vittna i tribunalen på grund av
rädsla för sin egen säkerhet men också på grund av de
skamkänslor som den sociala och kulturella miljön
medför hos dem som drabbats av dessa brott. Efter
förfrågan av Haagtribunalen har Sverige förklarat sig
villigt att ta emot och skydda personer som vittnat i
domstolen och som av olika skäl känner sig hotade.
Som jag tidigare påpekat ligger huvudansvaret för
att straffa de överträdelser som begåtts hos staterna i
f.d. Jugoslavien. Ett viktigt arbete är därför att stärka
både rättssystemet och det civila samhället i dessa
länder. Det internationella samfundet, däribland Sve-
rige, bidrar med omfattande finansiella och personella
resurser till detta arbete. Det innebär också ett stöd till
de lokala organisationer som stöder just offren för
sexuella övergrepp under kriget. På sikt kan för-
hoppningsvis detta arbete leda till att fler orkar träda
fram och berätta om sina upplevelser.
Jag kan tillägga att frågan om straffbarhet för sex-
uellt våld är aktuell också i arbetet på att upprätta en
permanent internationell brottmålsdomstol. Att döma
av förhandlingarna hittills kommer sexuellt våld att
ingå i domstolens jurisdiktion inte enbart som en
krigsförbrytelse enligt Genèvekonventionerna utan
även som ett s.k. brott mot mänskligheten, som också
kan begås i fredstid. Detta förutsätter dock att det
sexuella våldet är systematiskt, sker i stor skala eller
ingår som del i en medveten politik.