Herr talman! Interpellanten och jag är ju helt
överens i sak. Vi kan konstatera att vi har kommit en
bit på väg när domstolen i Haag hanterar de här frå-
gorna och när man är klar över att systematisk an-
vändning av sexuellt våld i väpnade konflikter är att
se som krigsförbrytelse. Det är viktigt i sig.
När man nu diskuterar en permanent internationell
domstol arbetar man dessutom tydligen - det är inte
riktigt klart ännu - för att sexuellt våld skall ingå i
domstolens jurisdiktion. Det är då inte bara fråga om
krigsförbrytelser utan också om brott mot mänsklighe-
ten som kan begås i fredstid. Det är även juridiskt
väldigt viktigt att allvaret i den här typen av över-
grepp erkänns.
Det är vidare precis så som Agneta Brendt säger,
att det svåra är att få övergreppet bevisat i det enskil-
da fallet. Det räcker ju aldrig merd att säga att vi alla
vet att det har begåtts våldtäkter i t.ex. Bosnien, utan
man måste i varje enskilt fall kunna bevisa det. Det
här är det svåra, och i det sammanhanget är vittnenas
och offrens situation mycket komplicerad.
Jag tror att det ligger någonting i det som tas upp i
slutet av frågan, nämligen om man kan göra någonting
för de här kvinnorna. Jag tror att det är viktigt att på
olika sätt lyssna till dem och låta dem berätta sin
historia. Bara det är att något överlämna det trauma-
tiska som finns hos dem, oavsett om det sedan kan
användas i rättegång eller inte. Det är nästa fråga.
Bara det förhållandet att vittnesmål om detta lämnas
på det här sättet är väsentligt. Vi har försökt att verka
för att detta sker i Sverige och även för att det under-
lättas i Bosnien och på andra håll. Jag skulle gärna se
att det arbetet fortsatte.