Herr talman! Jag vill börja med att tacka utrikes-
ministern för svaret på interpellationen. För några
veckor sedan ställdes en interpellation till bi-
ståndsminister Pierre Schori i samma ämne. Där tog
interpellanten framför allt fasta på huruvida de våld-
tagna bosniska kvinnor som befinner sig i Sverige
skall ges möjlighet att stanna här. Avsikten med min
interpellation var framför allt att få klarlagt om vi från
svensk sida har möjlighet att angripa roten till det
onda, dvs. att våldtäkter systematiskt används som ett
vapen i krigföringen.
Sedan urminnes tider har sexuella övergrepp på
kvinnor och barn använts som ett vapen i krig. Under
korstågen genomfördes systematiska våldtäkter i
religionens namn. När Amerika upptäcktes blev urbe-
folkningens kvinnor våldtagna. Under första världs-
kriget användes våldtäkten som terrorvapen av tys-
karna. Under andra världskriget var det den ryska
armén som betedde sig på samma sätt.
Under Vietnamkriget, i nazisternas koncentra-
tionsläger och under pogromerna i Östeuropa var
våldtäkt eller sexuell förnedring naturliga inslag. Det
här har vi aldrig fått läsa om i våra historieböcker.
Inte ens i dag, när den historiska forskningen på ett
helt annat sätt än tidigare inriktas på att beskriva fol-
kens i stället för kungarnas historia, är dessa över-
grepp på kvinnor och barn något som beskrivs i den
historiska litteraturen. De uppmärksammas inte heller
av massmedier på samma sätt som andra former av
tortyr och övergrepp.
Medan andra krigsförbrytelser nått offentlighetens
strålkastarljus har det sexuella våld som riktas framför
allt mot kvinnor och barn men även mot män oftast
tigits ihjäl. De rättegångar som pågår i Haag mot
krigsförbrytare från det forna Jugoslavien skulle, som
jag beskriver i min interpellation, kunna bli en histo-
risk vändpunkt. Tyvärr verkar det inte bli på det sät-
tet. Än en gång döms krigsförbrytare för andra brott
men inte för de våldtäkter som utförts mot kvinnorna.
Som utrikesministern säger är det framför allt sta-
terna i området som skall lagföra de ansvariga. Jag
tycker därför att det är positivt att Sverige bidrar med
finansiella och personella resurser för att stärka rätts-
systemet i staterna i det forna Jugoslavien. Frågan är
om det räcker. För att det skall bli möjligt att ställa en
person inför rätta för krigsförbrytelse krävs att det
finns vittnen som vågar framträda och vittna.
Som vi alla vet är det inte alls ovanligt att kvinnor
som i Sverige utsatts för våldtäkt själva känner skam
och skuld. Vad gäller de muslimska kvinnorna i det
forna Jugoslavien finns det, som utrikesministern
också påpekar, bland många av offren stor tveksamhet
mot att ställa upp och vittna, på grund av de skam-
känslor som den sociala och kulturella miljön medför.
Deras upplevelser blir därigenom ännu mera trauma-
tiska. Den skam de känner gör att de inte ens för sina
närmaste, framför allt inte för sina män, kan berätta
om det de utsatts för.
Det skulle behövas omfattande information och
stöd till kvinnorna som utsatts för övergrepp men
också till befolkningen i övrigt för att det skall bli
möjligt att förmå offren att våga framträda och vittna i
samband med de rättegångar som pågår. Här skulle
kanske Sverige kunna göra en insats.