Herr talman! Vi blir alltmer överens om att studi-
estödssystemet som det ser ut i Sverige i dag är dåligt.
Det är i grunden felkonstruerat kan man nästan säga.
Det är alldeles uppenbart att det är orättvist. Männi-
skor studerar på samma utbildningar på helt olika
villkor. Det är godtyckligt. Det finns ingen direkt
tanke bakom vilka som har vilka bidrag. Det är dyrt
för staten. Det kostar alltmer, och vi får allt större
avskrivningskrav. Det är också dyrt för studenterna.
Väldigt många människor drar sig för de skuldbelopp
som man ganska fort kommer upp i.
Ändå är detta bara en liten del av den samlade
problematiken i den högre utbildningen. Jag tror att
det är en mindre del än vad många kanske föreställer
sig. De stora problemen handlar om helt andra saker.
De handlar om att Sverige har för få akademiker totalt
sett. Sedan 1970-talet har utvecklingen av antalet
akademiker stagnerat. Vi har för få människor med
långa akademiska utbildningar och för många med
korta. Vi har alltför få människor med forskarkompe-
tens och för få som disputerar. Vi har väldigt många
som avbryter sina studier innan de är färdiga, och vi
har en extrem koncentration av akademiker i den
offentliga sektorn. Spegelbilden är att vi har extremt
få akademiker i den privata sektorn i Sverige.
Detta märks också rent ekonomiskt. För den en-
skilde märks det på att många utbildningar inte ger en
lön som är rimligt i närheten av de investeringar som
enskilda människor lägger ner. Vi ser det när det
gäller vårdanställda, för att ta ett känt exempel. Vi ser
det faktiskt också i ett mindre känt exempel, nämligen
att svenska teknologer är ungefär hälften så välbetalda
som i många jämförbara länder. Vi ser det också
ekonomiskt för landet. Sverige satsar mindre än näs-
tan alla andra västeuropeiska länder på högre utbild-
ning totalt sett. Det är detta vi tror skall vara löftet
inför framtiden.
Ett speciellt problem här är den sociala snedrekry-
teringen. Det är ett problem som alla pratar om, alltid
har pratat om, men som ingen lyckats göra något åt
trots allt prat. Det står stilla även här sedan tidigt 70-
tal. Då kom de stora årskullarna in på universiteten.
Om vi skall lyckas med kunskapslyftet måste vi
även locka begåvningar från de hem som inte har en
naturlig tradition att plugga vidare. De måste också
lockas in till högre utbildning och inte avstå, med rätt
eller orätt.
Jag tycker inte att detta i första hand är ett studi-
estödsproblem. Visst är det lätt att säga att det handlar
om skuldsättningen och att det är många som avstår
därför att man är rädd för de höga skulderna. Det är
för lätt att säga just det.
Dessa val syns mycket tidigare så. Vi ser dem re-
dan i grundskolan när människor skall välja mellan
allmän och särskild kurs. Redan där slår den sociala
snedrekryteringen till fast det inte alls handlar om
pengar utan om traditioner. Jag tror faktiskt att om vi
inte på tolv år i grundskola och gymnasium lyckas
göra svenska elever och svenska studenter intressera-
de av att läsa vidare på universitet och högskolor kan
inget studiesystem i världen lyckas med den uppgif-
ten.
Dagens beslut skall mest handla om besparingar.
Det handlar om minskade studiebidrag. Vi tar bort
CSN-kortet och barntillägget. Det är tuffa men rimli-
ga besparingar i den situation som vi har just nu.
Samtidigt finns det en litet trist slöserimentalitet.
Vi installerar nya komvuxstipendier fast vi inte
har pengar till det. Vi återinför den kollektiva fackliga
rätten att ansöka, och vi inför en ny orättvisa genom
det kritiserade NT-arvodet i lätt modifierad form. I
stället för att göra det alla tycker att vi borde göra,
nämligen förenkla och renodla vuxenstudiestödet gör
vi det ännu mer orättvist. Lapptäcket blir ännu dyrare
och krångligare.
Vi moderater står bakom de reservationer som vi
har i dessa båda betänkanden, men jag tänker i dag
nöja mig med att yrka bifall till reservation nr 1 och
12 i betänkande 12 och reservation nr 1 i betänkande
15.