Herr talman! När man tittar tillbaka på hur det såg ut när vi tog över 2006, när 140 personer om dagen förtidspensionerades, undrar jag hur ni kan ha mage att kritisera att vi försökte göra någonting åt alla dem som var långtidssjukskrivna och många gånger bortglömda.
På Blåeld, där jag var häromdagen, fanns en person som hade varit sjukskriven i elva år. Han kände att han äntligen hade fått komma in i en gemenskap och börjat få struktur på sin dag när han hade börjat arbeta i det sociala företaget inom Blåeld. Han kanske senare också kan söka ett arbete utanför.
Vad är det som är bättre med att denna människa ska gå i förtidspension, Hillevi?