Fru talman! Tyvärr kan jag kanske inte instämma i det där sista önskemålet. Det blir naturligtvis ett spännande halvår som vi har framför oss.
Vi står naturligtvis inför en väldigt stor utmaning när vi ser hur allvarlig krisen har blivit för dem som har förlorat jobben. Samtidigt tror jag att man ändå får se vilka saker som har fungerat och vilka saker som man kan stödja.
Jag är naturligtvis väldigt glad till exempel över att 80 procent av dem som förra året förlorade jobben på Volvo antingen är i utbildning eller nytt arbete. Av dem som under förra året förlorade jobben på Saab är två tredjedelar i nytt arbete.
Man har naturligtvis varit mycket hjälpt av de omställningsavtal som finns på arbetsmarknaden, som har lyft av en del av arbetsuppgifterna från Arbetsförmedlingen, som därmed har kunnat koncentrera sig mer på de lite svårare fallen eller på dem som inte omfattas av de här avtalen. Dem prisar jag gärna, och jag exporterar dem gärna till andra länder i den mån jag kan.
Sedan är det, som jag sade förut, 180 500 fler platser i arbetsmarknadspolitiken och i utbildning. Det är utbildning i utbildningssystemet i huvudsak och arbetsmarknadspolitiska insatser inom ramen för arbetsmarknadspolitiken. Det är en kraftfull uppväxling av insatserna som är motiverad av det läge vi befinner oss i och också av just det faktum att arbetskraften som andel av befolkningen i princip är oförändrad, vilket är en glädjande nyhet.
Då måste vi försöka behålla de här personerna så nära som möjligt. Är det så att vi kan göra bättre ifrån oss? Det kan vi säkert. Jag är naturligtvis beredd att hela tiden se över om man kan göra någonting ytterligare lite bättre, ytterligare lite vassare. Jag tror att det är nödvändigt att ha den typen av inställning. Man ska inte vara alldeles för förälskad i sina egna lösningar utan försöka vara ödmjuk inför den uppgift som stundar.