Herr talman! Tack, Alexander Christiansson, för ditt engagerande inlägg!
Våra två partier har nog det gemensamt att vi har en vilja att förändra kulturpolitiken, men skillnaden är att vi vill förändra den i ganska olika riktningar.
Alexander Christiansson använde en ganska stor del av början på sitt anförande till att prata om det som vi pratade om i den förra debatten, nämligen kulturarvet och skyddet av kulturarvet i tider av krig och kris, kanske framför allt i krig men också i kris. Jag ställde i den debatten en fråga till moderaten Peter Ollén, och jag tänkte nu ställa samma fråga till Alexander Christiansson.
Jag håller med om att regeringen har tagit stora kliv för att inventera, fundera på och stärka skyddet av kulturarvet i tider av krig och delvis också i tider av kris. Jag tänker på klimatkrisen, som verkligen ställer höga krav på skyddet av kulturarvet. Alexander Christiansson får gärna kommentera just klimatkrisen och andra kriser, men jag tänkte framför allt ställa frågan om det levande kulturlivet i händelse av kris och krig och vikten av det.
Jag håller inte med ledamoten om att regeringen har gjort stora satsningar på public service och så vidare, utan det är snarare en urholkning av anslagen som har skett. Det har delvis också gjorts sänkningar av anslagen brett till kulturen.
Vi måste bygga ett starkt kulturliv om vi ska ha ett starkt och levande kulturliv i händelse av krig och kris, och där har regeringen gått åt andra hållet. Jag vill därför fråga hur Alexander Christiansson ställer sig till detta.