Herr talman! Först vill jag ta upp detta med misstron. Det har vi ju pratat om flera gånger här. Sedan jag fick det här uppdraget har jag ju träffat kulturlivet brett, och från kulturlivet har man verkligen brett tryckt på att man känner en misstänksamhet och en misstro från politiken. Inte minst gäller det folkbildningen och studieförbunden, men jag skulle säga att det också är hela civilsamhället. Inte minst gäller det biståndsorganisationerna, som blir motarbetade av politiken.
Jag träffade en biståndsorganisation som bara under de senaste åren mer än 300 gånger har råkat ut för olika former av revision, där de ska visa att de inte bedriver kriminell verksamhet.
Det finns en misstro mot utlandsfödda personer. Man vill brett skicka ut människor ur landet i stället för att se hur de faktiskt kan bidra till det svenska samhället. Jag tror att debatten håller på att svänga lite sedan till exempel Jokkmokks kommun började sätta sig emot detta.
Låt mig fortsätta med detta med sponsring och breddad finansiering – eller kompletterande finansiering, som jag tror är ett bättre uttryck. Inom forskningen har man ju starka stiftelser. Inte minst har Wallenbergstiftelserna varit jätteviktiga, liksom andra stiftelser. Man har under många år jobbat med att skapa stora stiftelser med insyn, transparens och en form av armlängds avstånd, om vi ska använda det kulturbegreppet. Det har varit referensgrupper och så vidare för man ska kunna skilja mellan bidragsgivarnas intressen och forskningens behov av stöd, så att forskningen fortsatt är fri.
När vi talar om mecenater, sponsring och så vidare finns hela tiden en sådan oro. Hur har regeringen tänkt sig att ett sådant system ska byggas upp?