Fru talman! Politiken i Sverige har under lång tid karakteriserats av att man blundar för problem och ägnar sig åt att putsa på en tänkt yta. Det faktum att man ägnar sig åt symtomen, och ofta inbillade symtom, i stället för åt de verkliga problemen gör att vi tyvärr släpar på höga och onödiga kostnader. Bostadssektorn är, tycker jag, ett bra exempel där regeringen blundar för verkligheten.
I går hölls det här i kammaren en maratondebatt om regeringens förslag till en reformerad sjukskrivningsprocess för återgång i arbete. Det som regeringen blundar för i den frågan är att det i de allra flesta fall finns en orsak bakom sjukskrivningen. Den orsaken är, menar jag, i alltför många fall en undermålig bostadspolitik.
En tredjedel av alla friliggande hus med krypgrunder har fuktskador, om än naturligtvis av olika omfattning. Nästan lika många hus som är byggda med platta direkt på mark har fuktskador långt upp i byggnadskonstruktionen. Lika illa är det med hus med platta tak. Det här gäller även flerbostadshus, kontorshus och alla andra typer av byggnader. Inte minst i miljonprogramsområdena kan det förhålla sig så att uppemot en tredjedel av de totala byggnadsvolymerna är mer eller mindre fuktskadade. Att påstå att mer än en miljon människor i vårt land bor i hus med rätt allvarliga fuktskador är därför inte en överdrift. Och lika många arbetar förmodligen på arbetsplatser som egentligen inte är lämpliga att vistas i.
Det finns bostadsområden i Sverige där trångbodda familjer gör besök på vårdcentralerna varje vecka, ibland till och med flera gånger per vecka, på grund av att barnen i familjerna mår mycket dåligt av att bo i de fuktskadade bostäderna. Och många som är långtidssjukskrivna i vårt land är det på grund av skador som de fått av undermåliga inomhusmiljöer.
Det här är ett verkligt problem som separerar familjer. Det är ett problem som man inte löser med ekonomiska tvångsmedel när det är tillfälliga svackor på den lokala arbetsmarknaden eller med lägre ersättningsnivåer, som ju tvärtom tvingar människor att bo än trängre och än sämre.
Fru talman! Vi har ett stort folkhälsoproblem i vårt land som heter obefintlig bostadspolitik. Här vill jag verkligen instämma i Carina Mobergs tydliga uttalande i hennes inledning om besvikelsen över att bostadsministern inte behagar debattera bostadsfrågorna här i kammaren.
Själv har jag ett flertal gånger ställt bostadspolitiska frågor till den så kallade bostadsministern Mats Odell. För säkerhets skull har jag också mycket noga kontrollerat på regeringens hemsida för att försäkra mig om vem som är ansvarig minister för de olika frågorna. Trots det uteblir Mats Odell varje gång och sänder i stället sin vice bostadsminister Andreas Carlgren, så ansvarsfrågor inom bostadssektorn är ingenting för bostadsministern, vilket jag verkligen beklagar.
Nu debatterar vi alltså civilutskottets betänkande om bostadsförsörjningsfrågor och även ett uppsamlingsheat som hanterar en mängd olika frågor, bland annat hyresrättsliga frågor, frågor om bostadsrätter och kooperativa hyresrätter.
Eftersom det kan riskera att bli lite rörigt tänker jag börja med att redovisa mina yrkanden i de två betänkandena var för sig.
När det gäller betänkande 18 om bostadsförsörjningsfrågor yrkar jag bifall till reservationerna 5 och 9.
När det gäller utskottets betänkande nr 19 yrkar jag bifall enbart till reservation 17.
Självklart står vi från Miljöpartiets sida bakom samtliga våra reservationer i båda betänkandena, men för tids vinnande nöjer jag mig alltså med att låta kammaren prova enbart de tre uppräknade reservationerna i en omröstning.
Innan jag går vidare vill jag påpeka att jag verkligen instämmer i den beskrivning som Carina Moberg gjorde tidigare av vad den av regeringen icke förda bostadspolitiken har betytt för landet.
Jag menar att det inte heller i vår omvärld finns några exempel på att den marknadsanpassning av hyressättningen som regeringen nu genomdriver skulle leda till några sundare bostadsmiljöer. Tvärtom är det så att självkostnadsprincipen som grund för en hyresnormering är ett väldigt bra verktyg för att skapa ekonomiska förutsättningar för god bostadsstandard i hela byggnadsbeståndet. Om man sedan lyckas använda de goda ekonomiska förutsättningarna är naturligtvis en fråga som vi kan diskutera, och det finns dåliga exempel.
Med ökade skillnader i hyresnivåer mellan olika områden riskerar en stor del av beståndet att få ännu svårare än i dag att förvaltas på ett sådant sätt att de långsiktiga viktiga värdena beaktas. Risken är då att fokus i allt högre grad hamnar på de välputsade ytorna eftersom de är enkla motiv att använda sig av för att i förhandlingar få igenom högre hyror, i stället för fokus på fuktsäkringar av yttertak, fasadkonstruktioner, avloppsstammar, kopplingar i vattendistributionsnät i fastigheter och andra liknande frågor.
Den typen av kvaliteter som är viktiga för hälsan syns oftast inte, och det är därför svårt att använda dem som argument vid hyresförhandlingar. Det sorgliga är alltså att de egenskaper som har störst betydelse för de boendes välbefinnande, hälsa och ekonomi, är väldigt svåra att använda som argument vid hyresförhandlingar och även vid försäljningar av fastigheter, eftersom de flesta konsumenter inte är kunniga nog att upptäcka och värdera dem.
Ur ett samhällsperspektiv är detta mycket allvarligt eftersom medborgarnas tilltagande arbetsoförmåga slår hårt mot alla samhällsfunktioner. Ökad sjuklighet är faktiskt ett av våra största problem, och att den utvecklingen är starkt kopplad till en ökning av fukt- och mögelförekomsten i våra bostäder råder det i dagsläget ingen tvekan om.
I dag är det nog bara den svenska regeringen som förnekar den sanning som resten av världen är rörande överens om - fukt ger mögelpåväxt på de allra flesta byggnadsmaterial. Det i sin tur innebär att hälsan påverkas för dem som vistas i sådana lokaler. Utöver detta är det naturligtvis en fråga om dos och allmänt hälsotillstånd hos individen som avgör vilka som slås ut först.
Detta, menar jag, är den verklighet som majoriteten helt bortser från när man utan eftertanke genomför förändringar av reglerna för hyressättning för allmännyttan och att man inte tar problemen i de så kallade miljonprogramsområdena på allvar.
Fru talman! Vi behöver hyresrätter. Sverige är ett stort land med långa avstånd, och även om vi ständigt förbättrar pendlingsmöjligheterna - bland annat genom utvecklandet av bättre järnvägsförbindelser och förhoppningsvis även ett dubbelspår mellan Falun och Borlänge - och på så vis utvidgar arbetsmarknadsregionerna krävs det hyresrätter för en fungerande arbetsmarknad.
Allmännyttan är inte någon social verksamhet. Den är nödvändig för alla när det gäller att få den första bostaden, när det gäller att möjliggöra rörlighet och när det gäller utveckling. Företag flyttar inte till orter där det saknas bostäder, och privata fastighetsägare bygger inte där det är en svag efterfrågan. Och på de flesta orter i Sverige är efterfrågan så svag att privata fastighetsägare inte vågar bygga. Men det finns ändå en efterfrågan som måste lösas.
I många kommuner kan man även se att när den lokala allmännyttan ändå tar risken och bygger, trots att efterfrågan kanske inte räcker till för det man gör, väljer någon företagare att flytta jobb till orten eftersom det då finns lediga bostäder där.
Ur ett kommunalpolitiskt perspektiv från en genomsnittlig svensk småstadshorisont är alltså de kommunala allmännyttiga fastighetsbolagen ovärderliga verktyg som vi inte får ta ifrån kommunerna möjligheten att använda. Vi kan inte ha en bostadspolitik som helt styrs av problemen i Stockholm och möjligen några andra storstadsområden. Regelverken som vi fattar beslut om här i riksdagen måste fungera för hela landet.
Den politik som regeringen nu driver igenom leder till ett kraftigt ökat inslag av marknadstänkande. Det görs ogenomtänkt och, i alla fall vad jag kan se, utan några fungerande skyddsmekanismer. Det innebär att vi kommer att få se en ökad segregering där de mest välbeställda får ökad makt på bostadsmarknaden, och de med lägre betalningsförmåga blir än mer marginaliserade än i dag. Vi får en snabbt växande nivåskillnad på hyror och priser på bostäder där vissa områden blir väsentligt dyrare än andra. Tanken att boendekostnaden skulle sjunka i vissa områden har jag svårt att tro på så länge vi har ett så stort underskott på bostadsmarknaden som vi har i dag.
Dessutom anser inte jag att det är önskvärt att boendekostnaden ska bli lägre än självkostnaden för förvaltaren eftersom boendets hälsomässiga kvaliteter är det man då riskerar att i första hand offra, och det vore ju än värre ur ett samhällsperspektiv.
Jag vill avsluta med att säga några ord om boendefrågor för äldre och för ungdomar.
Vi vet att önskan att bo kvar i bostaden är stor bland äldre. Samtidigt vet vi att många av våra flerbostadshus inte är anpassade för äldre med begränsad fysisk förmåga. Det jag i första hand tänker på är avsaknaden av hissar. Jag har sett många trapphus där man försökt åtgärda det hela med dåliga ombyggnationer där hissen är i minsta laget för att en sjukvårdstransport ska vara möjlig, och där det som blir kvar av trapphuset är så trångt att ambulanspersonalen har svårt att använda även det utrymmet för att bära ut en överviktig tung person på bår. Ambulanspersonal som jag har varit i kontakt med är väldigt kritisk till hur det kan se ut i många av deras potentiella arbetsmiljöer.
Det är min bestämda uppfattning att hissbidraget behöver återställas men även att regeringen måste satsa på projekt för att förbättra de tekniska lösningarna för hissar i äldre hus. Jag efterlyser någon sorts standardlösning, ett paket man kan docka till huset - industriellt producerat, billigt och bra.
Jag tycker inte heller att vi borde tillåta att det byggs nya hus i flera våningar utan att hiss installeras. Som det står i vår gemensamma trepartireservation finns det alltså i dag 75 000 trapphus med tre våningar eller mer som saknar hiss. Jag skulle vilja se en kraftansträngning från regeringens sida för att minska den siffran.
Förutom det jag tidigare sagt om behovet av hyresrätter rent allmänt borde regeringen överväga de förslag som finns i reservation 10 i betänkandet CU18. Utan ett statligt engagemang i någon form som även innefattar ekonomisk stimulans torde vi inte kunna se någon lösning på de växande behoven av enklare, billigare och mer flexibla bostäder, framför allt för unga och studerande på högskole- och universitetsorter. Oftast är dessa orter tillväxtmotorer där byggindustrin och fastighetsägarna har helt andra intressen för ögonen.
Med detta, fru talman, vill jag för säkerhets skull upprepa att jag yrkar bifall till reservationerna 5 och 9 i CU18 samt reservation 17 i CU19.