Fru talman! Jag delar skolministerns kritik gällande att hennes partikollegor i utskottet inte har tagit tag i frågan och samtalat med mig och andra för att se om vi kan nå kompromisser.
Min fråga är allvarligt ställd, fru talman. Jag tror att vi alla har lite olika idéer om hur vi kan ta tag i ett antal av de problem som finns i skolan; jag har till exempel pratat om vikten av språkkunskaper för barn och om att ta tag i skillnaderna mellan stad och land. Jag tycker att det är ett bra förslag som skolministern har kommit med när det gäller läxhjälp, men en kritik jag har haft är att man har skjutit in det mer mot mellanstadiet och högstadiet i stället för de första åren.
I det här fallet, gällande skolval, kan jag konstatera att inget av riksdagens åtta partier är nöjt med dagens ordning. Alla ser problem, och alla ser ett behov av att utveckla detta på lite olika sätt. Skolministern företräder ett parti som har stöd av knappt en tredjedel av riksdagen, vilket innebär att man om hon och regeringen ska få någonting gjort inte kan lite lätt och nonchalant säga att ingen har brytt sig och att man inte tror att någon är intresserad av detta. Då får man väl tvärtom lyfta luren och ringa mig, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna, Liberalerna eller Centerpartiet och säga: Kan vi ta en kopp kaffe i Riksdagshuset och se om vi kan finna varandra?
Det är möjligt att det inte hade kunnat landa i en kompromiss och en lösning, men jag tror att det hade funnits goda chanser. Det är dock ett aktivt val som skolministern har gjort. Det är också ett aktivt val som hennes partikollegor i riksdagen har gjort när detta har kommit upp i utskottet. De hade kunnat säga: Shit, vi har inte majoritet och kommer inte att lösa detta - kan vi hitta en kompromiss med andra partier?
Låt mig bara konstatera, fru talman, att det finns flera frågor där vi har säkrat en majoritet när regeringen inte har agerat. Det gäller till exempel återkrav av skolpeng och att säkra de viktiga resursskolorna. Det är bara två exempel där vi har format majoriteter i utskottet när regeringen har varit passiv.
Jag kommer tillbaka till frågan: Varför väljer skolministern i det här fallet konflikt i stället för samtal och att försöka bidra till en lösning och arbetsro för skolans personal?