Herr talman! Tack, Elisabet Knutsson, för det svaret!
Det här ger ju både elever och föräldrar en möjlighet att väldigt tidigt få besked om på vilket sätt man behöver stötta sitt barn. Annika Eclund nämnde en verklig situation där man faktiskt inte i realiteten fått reda på vad man uppnått. I stället har man fått höra, så att säga med glada tillrop och en klapp på axeln, att det nog ska fixa sig, lille vän, bara du skärper dig lite.
Det är inte ett bemötande som hjälper våra barn att prestera bättre och förstå vad de behöver göra. I den bästa av världar kan vi säkert känna att barn drivs till kunskap och bara behöver få ytterligare uppmuntran och så vidare, men när man tittar på verkligheten, vilket även Elisabet Knutsson nämner, ser vi att det inte finns några resurser att sätta in för särskilt stöd. Men om det blir tydligare vilken typ av stöd som behöver sättas in för att hjälpa barnen att nå målen, blir det då inte också tydligare vilken omfördelning av resurser man kan göra? På så sätt skulle den här försöksverksamheten verkligen kunna bidra till att sätta fokus på att man också behöver omfördela resurser.
Vi vet att frågan inte bara handlar om barn som inte har så goda förmågor utan även om en del högpresterande barn vars möjligheter inte riktigt syns i skolan. Om betygsättning sker tidigare ger det också en annan möjlighet att följa upp det arbete som bedrivs i olika klassrum för att kunna sätta fokus på kvalitetsfrågorna så att man kan lägga upp verksamheten på ett sådant sätt att elever verkligen når så långt som möjligt.
På detta sätt skulle alltså betygen kunna vara en av pusselbitarna för att faktiskt stärka kvaliteten i den svenska skolan. Vad anser Elisabet Knutsson om det?