Herr talman! Det handlar inte bara om att eventuellt evakuera ifall situationen skulle bli så farlig utan också om att kunna förstärka den personal vi har på plats. I fallet Kosovo var den svenska personalen oerhört överansträngd och utarbetad. De hade fått jobba i en krissituation i minst två veckor, jag tror till och med att det var tre veckor, innan förstärkning kom på plats. Det var en oerhörd påfrestning på dem. De lyckades klara av det, men vi vet inte vad som händer i nästa situation. Då gäller det att ha en beredskap att snabbt kunna skicka förstärkning och undsätta vår personal.
Det är sant att Räddningsverket och Försvarsmakten har olika verksamheter, men jag ser inte varför man inte kan dra en parallell ändå. Båda två ska rädda liv, men de har lite olika medel och verktyg för att göra det. Jag förstår inte varför Försvarsmakten inte kunde få samma befogenhet som Räddningsverket.
Vi har sett att de strategiska resurser för förstärkning som finns internationellt inte alltid räcker till. Vissa länder har kommit väldigt hårt i kläm när det blivit en krissituation, och då är man sig själv nog i varje land. När det verkligen gäller måste vi ta ansvar för våra svenskar som är på plats, och därför vill vi ge denna möjlighet. Det handlar om att ha en beredskap, att ta ansvaret att göra allt för att rädda svenska liv.
Sedan vill jag återkomma till frågan om Darfur. FN har en massa behov runtom på olika platser. FN är i Liberia, de är på väg in i Darfur och de finns i Kongo. FN:s behov möts aldrig av världssamfundet. Det finns alltid en massa behov. Sverige får många olika förfrågningar, och vi tackar nej. Vi tackade nej till Kongo; vi tackade nej till Irak. Därför är det i vårt lands intresse att välja, och då tycker jag att vi ska prioritera att stoppa ett folkmord.