Herr talman! En miljon människor tvingades under inbördeskriget från 1989 till vapenstilleståndet 2003 på flykt i Liberia, en miljon människor i en befolkning som är runt tre miljoner. Det är klart att landet är i kaos, dessutom med allt det som ett krig innebär med övergrepp och barnsoldater. Cecilia Wigström redogjorde bra för hur ett land i krig ser ut, även en bra bit efter. Liberia är, förutom kriget, ett väldigt fattigt land och har de traditionella fattigdomsproblemen. Ett mått, en siffra, tänker jag nämna. Det är att läskunnigheten bland kvinnor i Liberia är 22 %. Det är klart att den fattigdomen både humanitärt och när det gäller att påverka det egna livet är katastrofal. Dessutom har man genomgått ett krig.
År 2003 kom vapenvilan. FN tog säkerhetsresolutionen som innebar att Unmil kom att sändas till Liberia. Unmil hade dessutom ett brett mandat. Det var inte bara en fredsskapande och fredsbevarande styrka, utan man hade att säkra det humanitära stödet, att det kom fram, att värna mänskliga rättigheter, kvinnors deltagande, att återanpassa barn som har varit barnsoldater, att återanpassa offer för övergrepp. Liberia är på rätt väg. Man genomförde val som gick bra, där Ellen Johnson-Sirleaf valdes till president i höstas. Precis som Cecilia Wigström sade är hon den första demokratiskt valda kvinnliga presidenten på hela kontinenten. Det är en stark symbol, både att hon är kvinna och att hon är demokratiskt vald i ett sådant land.
Sverige deltar i Liberia sedan 2004, då vi fick frågan av FN. Vi deltar i dag med 230-240 människor i ett mekaniskt skyttekompani som ingår i en irländsk bataljon. Det ska fungera som Unmils snabbinsatsstyrka, kan man säga. Sverige är viktigt. Sverige är viktigt både i det arbete vi utför, de konkreta arbetsuppgifterna, och också för att vi är uppskattade. De svenska soldaterna är uppskattade och bra. De arbetar med människorättsfrågor. De arbetar med relation till lokalbefolkningen. Inte minst viktigt är att de har fått en av de bästa genusutbildningar som man kan få när man skickas ut som väpnad trupp i en konflikt. De arbetar naturligtvis aktivt med resolutionen 1325 om kvinnors deltagande.
Jag vill kort beröra Cecilias kommentarer och Folkpartiets reservation som jag väljer att yrka avslag på. Att evakuera och att utöka en styrka snabbt vid en krissituation är något som majoriteten i utskottet säger kräver ett politiskt beslut. Det kräver ett politiskt beslut för att det också i förlängningen är ett politiskt ansvar. Därför väljer vi att yrka avslag på den reservationen.
När Cecilia talar om var vi kan gå vidare och var vi kan vara nästa gång är regeringens och majoritetens i utskottet bestämda uppfattning att vi åker dit där vi gör mest nytta. Om FN ber oss att komma till Darfur är vi beredda. Om FN ber oss att komma till Kongo är vi beredda. Vi vill vara där vi kan göra mest nytta och där vi kan värna, stärka och säkra människors rätt att leva.
Hela regionen Liberia, Sierra Leone, Elfenbenskusten behöver under lång, lång tid - jag vill inte säga överskådlig men väldigt lång tid - världens stöd. Sverige och den svenska styrkan, som vi i dag beslutar om att ge ett förlängt mandat, är en viktig del. Det gläder mig att hela utskottet står bakom att sända den här truppen och att utöka mandatet, för det är viktigt. Det är en viktig signal, både till det internationella samfundet och till de män och kvinnor som vi sänder att de har hela parlamentets stöd.
Därför vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet.