Herr talman! Tack, kulturministern, för svaret! Jag återkommer till det senare.
Utgångspunkten för interpellationen är att generaldirektören för Institutet för språk och folkminnen valde att lägga ned två av sina verksamheter, nämligen Daum i Umeå och Dal i Lund. Regeringen och kulturministern har varit väl införstådda och haft gott om tid att agera om regeringen hade velat. Det som gör hela historien makaber är att beslutet går tvärs emot tidigare inriktning för verksamheten.
I regleringsbrevet för 2012 har Institutet för språk och folkminnen fått i uppdrag att redovisa hur myndigheten har arbetat för att öka det regionala perspektivet och hur myndigheten kan utveckla sin verksamhet så att den i högre grad och utsträckning ska ge effekter i hela landet. Man konstaterar också att Institutet för språk och folkminnen är en myndighet som har en stark regional förankring. Myndigheten beskriver också hur den ytterligare arbetar för att utveckla det regionala perspektivet.
Sedan kom hela förändringen och generaldirektörens beslut att helt lägga om verksamheten som ett slag i ansiktet dels för de övriga verksamheterna, dels för oss som har följt verksamheten och dels för dem som är berörda av minoritetsspråkspolitiken.
Institutet har fått ett nytt regleringsbrev för 2014, där det regionala perspektivet är nedtonat. Fokus ligger numera på språkvård. Hur tänker sig kulturministern att språkvårda någonting som faktiskt bygger på regionala skillnader? Även minoritetsspråken har dialektala skillnader som uppkommer där språken talas i landet. Det här är någonting som myndigheten hittills inte har beskrivit. Man säger att man ska samverka med bland annat sametinget och tornedalsfinnarna för att det här ska lösas, men som jag ser det lägger man över bollen från myndigheten i knät på andra organisationer. Det tycker jag inte är helt rätt.
I 2013 års rapport från myndigheten kan man läsa att var samlingarna i arkiven i Lund och Umeå fysiskt ska placeras inte är beslutat, utan det ska utredas ytterligare. Dialog och samråd i frågan har inletts med lokala aktörer i södra och norra Sverige, bland annat med företrädare för nationella minoriteter.
Hur går samråden med till exempel sametinget?
Jag är medveten om att universitetsbiblioteket i Umeå har lovat att en del av samlingarna kan få vara kvar på universitetet i Umeå. Samtidigt säger myndigheten att det är den som kommer att äga samlingarna. Myndigheten säger också att vissa delar av samlingarna kommer att flyttas till Uppsala, vilket innebär att man splittrar samlingarna utan att man har sammanställt de samlingar som finns. Bland annat finns det en mängd ljudupptagningar på samiska, meänkieli och på svenska dialekter som ska skickas till Uppsala. De hör på ett eller annat sätt ihop med de övriga samlingarna som man till viss del har lovat ska få stå på en hylla vid universitetet i Umeå.
Det här väcker en hel mängd frågor. Vilket uppdrag ger kulturministern till Institutet för språk och folkminnen?