Fru talman! Språket, både det talade och det
skrivna, är - precis som tidigare här sagts - en del av
en människas identitet. Det är också en del av ett
kulturarv som har djupa rötter och lång tradition.
Språket är viktigt vilken kultur man än tillhör, men
som tur är finns det även andra uttrycksformer som är
centrala i en människas möjligheter att uttrycka sig.
Det går ju att kommunicera också utan språk, t.ex.
genom gester, dans, dofter och musik. Även dessa
språk är viktiga, men i dag skall vi tala om svensk
språkvård.
Jag är allvarligt oroad över hur vi satsar på den
svenska språkvården. Alla är vi rörande överens om
det svenska språkets betydelse, inte minst som kultur-
bärare. Trots detta har utskottet inte riktigt kunnat
enas om vad som skall till för att kommunikationen
genom det svenska språket skall bli hållbar över tiden.
Också det förslag som Finansdepartementets en-
mansutredare Claes-Eric Norrbom kommit med oroar
mig. Han föreslår att Svenska språknämnden och
Tekniska nomenklaturcentralen skall slås ihop till en
ideell förening. Innebär detta att statens ansvar kom-
mer att upphöra? Kanske kan någon från Socialdemo-
kraterna svara på det. Är det verkligen rimligt att
svensk språkvård skall drivas ideellt?
I Norge satsar norska staten 9,6 miljoner norska
kronor på sin språkvård. Danskarna satsar 4,2 miljo-
ner danska kronor. Satsningen på den svenska
språknämnden var föregående år 2,6 miljoner kronor.
Av dessa siffror verkar det som om det svenska språ-
ket värderas lägre än modersmålen i våra grannländer.
Är det verkligen rimligt? Skall vi tolerera det?
Varför är svenska språket då så viktigt för mig?
Varför vill jag värna skriftspråket mot alltför hastigt
påkomna talspråksuttryck? För mig är det viktigt att
alla skall förstå alla, även om vi kommer från olika
generationer eller olika delar av landet. Det är också
viktigt att språket inte alltför hastigt förändras, efter-
som det kan medföra en utarmning av vårt kulturarv,
särskilt av kulturarvet boken, det skrivna språket.
Vi ser även tendenser inom utbildningen, där ele-
ver hellre väljer att läsa en äldre bok på engelska än
på svenska, därför att engelskan inte förändrats så fort
som vårt svenska språk har gjort.
Det är tråkigt att gammal litteratur inte är till-
gänglig i lika stor utsträckning för oss som den är t.ex.
för engelsmännen. Jag anser att vi borde vara något
mer konservativa när det gäller förändringar i skrift-
språket och inte förändra det lika hastigt som det
talade. Vi måste helt enkelt försöka låta det skrivna
språket få vara det skrivna.
Jag anser att det i svenskundervisningen borde in-
gå studier av gammalsvenska och att dessa borde
innefatta mer läsning av äldre litteratur. Vi får ju
undervisning i norska, isländska och danska - åtmins-
tone fick jag det när jag gick i skolan på 60- och 70-
talen - så varför inte också studier av gammalsvens-
ka?
Låt mig för några sekunder få utgå från mig själv.
Jag hade det väldigt svårt med min identitet av en
anledning som hade samband med just detta. Min
mormor och även min mor kom från estnisk svensk-
bygd. Jag minns inte att min mor talade konstigt, men
jag måste säga att jag aldrig riktigt förstod vad min
mormor sade. Det gjorde att jag var litet rädd för
henne. Vi förstod aldrig varandra. Jag tror att detta
var hämmande för min identitetsutveckling och gjorde
det svårare att hitta mina rötter. Det har jag i stället
fått kompensera som vuxen.
Vi kan även dra paralleller med tornedalsfinskan
och samiskan. Också svenska medborgare har faktiskt
varit flyktingar i sitt eget land. De har blivit bestraffa-
de när de har talat sitt modersmål och förbjudna att
tala modersmålet i skolan. Detta har ju nu inneburit
att många inte för traditioner och språk vidare, vilket
har skadat många människor och även vår svenska
kultur.
Jag vill också ha sagt att jag anser hemspråksun-
dervisning vara oerhört viktig. Generationer måste ha
en möjlighet att kunna tala med varandra. Annars
finns det en risk att barnet förlorar sin identitet, och en
identitetssökande människa kan hamna mycket snett
här i livet - det vet i allihop.
Jag har inget yrkande. Jag står bakom betänkandet
och mitt särskilda yttrande. Min förhoppning är att vi
genom behandlingen av kulturutredningen verkligen
skall kunna besluta om hur mycket pengar vi skall
satsa på den svenska språkvården och vad pengarna
skall gå till.