Fru talman! En far och hans son är ute och åker
bil. De krockar, pappan dör och sonen blir svårt ska-
dad. När sonen i ilfart kommer till sjukhuset utbrister
den utrusande läkaren: Nej, jag kan inte operera. Det
är min son.
Hur kunde läkaren säga så?
Svaren kan vara många. Det kan ha varit farfar
som körde. Kanske pappan var präst. De som ställs
inför frågan ägnar mycken tankemöda åt att komma
på ett svar - det ena mer komplicerat än det andra.
Men det enklaste, som också är det mest givna - att
läkaren är kvinna och mor - är det få som kommer på
utan hjälp.
Att språket har betydelse för jämställdheten är
klart, men denna lilla historia visar också på våra
fördomar. Ordet läkare är till skillnad från ord som
riksdagsman könsneutralt. Vad händer om vi ändrar
"riksdagsman" till den könsneutrala
"riksdagsledamot"? Innebär det att vi får lättare att
föreställa oss att en riksdagsledamot kan vara en
kvinna? Om vi i historien byter ut far mot mor och
läkaren mot en utrusande sjuksköterska - blir sjukskö-
terskan automatiskt en man?
I våra lagar och avtal har vi ett ensidigt utnyttjan-
de av pronomenet han. I t.ex. medbestämmandeavta-
let för kommuner och landsting står under rubriken
Personalavveckling att den som varit anställd minst
sex månader skall få tjänstgöringsbetyg om han begär
det. Detta trots att både kommuner och landsting har
flest kvinnliga anställda. Skall avtalet tolkas så att
enbart manliga anställda får tjänstgöringsbetyg?
Genom att kvinnor skulle få bli präster var Tyst-
nadspliktskommittén 1979 tvungen att ta ställning till
frågan om pronomen, och den skriver:
"En annan utväg vore att i lagtexten genomgående
begagna feminina pronomenformer och utgå från att
befolkningens manliga hälft skulle rätta sig efter di-
rektiven, på samma sätt som kvinnor hittills har visat
hörsamhet mot de direktiv som formellt är riktade mot
män. Ett argument mot en sådan lösning är, att direk-
tiven, mot bakgrund av hittillsvarande språkbruk,
skulle kunna uppfattas såsom avseende endast kvin-
nor."
Citatet visar på en medvetenhet om kvinnors si-
tuation. Som kvinnor får vi lära oss att överleva i en
manlig värld. Vi får lära oss att tolka "han" som
"hon", dvs. vara helt säkra på att vi är femininum.
Men att kräva samma förmåga av männen är inte till
att tänka på enligt Tystnadspliktskommittén. Männen
skulle då inte anse sig omfattas av lagen.
I bostadslagen används enbart pronomenet "han".
Lagen kallar bostadsrättshavaren för "han". På ett
ställe står det att bostadsrättshavaren inte får hyra ut
till sin make, dvs. en man får inte hyra ut till sin man.
Mig veterligen är detta den enda lag där män förut-
sätts vara gifta med män. Vid en kontroll med HSB
visade det sig att 49 % av alla bostadsrättshavare är
kvinnor och 51 % män.
I riksdagsordningen 2 kap. 1 § står:
"Talmannen leder kammarens sammanträden. Han
får vid överläggning i ämne som är upptaget på före-
dragningslistan icke yttra sig i sakfrågan."
Skall detta tolkas så att talmännen Birgitta Dahl
och Görel Thurdin hade kunnat yttra sig om det var de
två kvinnliga talmännen och inte förste eller tredje
vice talmannen som lett det sammanträde då förste
vice talmannen apostroferades av en ledamot? Jag har
tidigare kontaktat riksdagens språknämnd. Det finns
inte nedskrivet någonstans att "han" skall betyda "hon
och han", utan det har blivit så av hävd och vana. Det
är ju det vi försöker ändra på!
Jag tycker att kvinnor skall ta fasta på det lilla or-
det "hittills" i följande mening från Tystnads-
pliktskommittén: "på samma sätt som kvinnor hittills
visat hörsamhet". Jag, och många kvinnor med mig,
vill inte visa hörsamhet längre. I Sverige finns bara
röda gubbar vid övergångsställena. Det måste innebä-
ra att kvinnor kan gå över gatan när som helst.
Fru talman! I promemorian 1994:4 Några riktlin-
jer för författningsspråket behandlas det könsneutrala
språket i vårt arbete. Där sägs att man så långt som
möjligt måste gå kritiken till mötes. Sedan följer ett
exempel, och självfallet väljer man ett exempel där
män kan ta illa vid sig. I promemorian står det att i
vissa fall kan bruket av "han" vara mycket stötande,
t.ex. när det gäller en bidragsskyldig förälder oavsett
kön. Detta skriver man trots att 86 % av alla bidrags-
skyldiga är män och endast 14 % är kvinnor. Här är
männen i majoritet, och det kan med 86 % sannolik-
het hävdas att när det står "man" menas man. Trots
detta skall det tas hänsyn till om männen blir stötta.
I promemorian föreslås att man i stället skriver
"han eller hon" om författningen är kort eller när
kombinationen bara behöver användas några gånger.
Om texten däremot kräver ett ymnigt bruk av prono-
men blir kombinationen enligt promemorian störande.
Att det är direkt störande för en kvinna att ständigt
läsa texter där hon förutsätts vara en han bryr man sig
inte om. Att det, med den medvetenhet som i dag
finns, kan innebära att en kvinna slutar läsa en text
uppfattas tydligen inte heller som störande. Men för-
fattningstexter, utredningar och promemorior kan vara
nog så besvärliga att ta sig igenom utan att en kvinnlig
läsare skall behöva bli störd av dåligt språkbruk.
Fru talman! Karin Pilsäter har vid två tillfällen
motionerat om sexismen i förvaltningsspråket. Båda
gångerna har motionen avslagits av konstitutionsut-
skottet med hänvisning till de direktiv som Statsråds-
beredningen lämnat i sin promemoria 1994:4. Men
som framgått av det jag har framfört här i kammaren
räcker inte detta. Kulturutskottets betänkande om
språkvård, som vi behandlar i dag, nämner inte med
ett enda ord sexismen i språket. Det tycker jag är trist.
Jag vill med mitt inlägg i dag fästa både konstitu-
tionsutskottets och kulturutskottets uppmärksamhet på
att det är dags för en förändring av språkbruket även i
förvaltningsspråket, och att förvaltningsspråket inte
enbart är en fråga för konstitutionen, även om den är
nog så viktig. Den är även en fråga för kulturutskot-
tets språkvårdande funktion, om vi vill att kvinnor
utanför riksdagen skall läsa våra promemorior, för-
fattningstexter och utredningar.