Herr talman! Sten Andersson (m) har frågat mig
vilka åtgärder jag är beredd att vidta i avsikt att in-
formera om de "ohyggligheter kommunismen åstad-
kommit".
Av Sten Anderssons motivering framgår att frågan
ställs mot bakgrund av att det i Sverige i dag bedrivs
"stora kampanjer" mot nazistiska idéer och åsikter
men däremot inga kampanjer mot kommunismen.
En av demokratins grundvalar är den fria åsikts-
bildningen. Denna säkerställs genom bl.a. yttrandefri-
het, mötes- och demonstrationsfrihet samt förenings-
frihet. Dessa friheter skyddas genom våra grundlagar,
Europakonventionen och andra internationella kon-
ventioner om mänskliga rättigheter.
Som Sten Andersson känner till är det inte möjligt
för staten att ingripa mot åsikter som sådana, hur
förhatliga man än anser de vara. Däremot kan och bör
vi ingripa mot yttringar av vissa åsikter, i den mån
dessa inte kan tillåtas i ett demokratiskt samhälle.
Sådana ingripanden sker också, exempelvis inom
ramen för straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp.
Yttrandefriheten måste således utövas med respekt
för den grundläggande demokratiska principen om
människors lika värde och bör inte kunna åberopas till
skydd för att öppet uttala sin missaktning för exem-
pelvis vissa folkgrupper.
Genom bestämmelsen om hets mot folkgrupp, som
återfinns såväl i brottsbalken som i tryckfrihetsför-
ordningen och genom hänvisning i yttrandefrihets-
grundlagen, har en gräns dragits för yttrandefriheten.
Bestämmelsen är central inom lagstiftningen mot
rasism och liknande. Den förbjuder i stort sett samtli-
ga yttranden med sådan innebörd. Detta gäller oavsett
om yttrandet har skett muntligen, i tryckt skrift, i
andra medier eller på annat sätt. För straffbarhet för-
utsätts inte att yttrandet har spritts bland allmänheten,
utan det räcker med att det sker i en mindre krets.
Bestämmelsen om hets mot folkgrupp tar endast sikte
på själva yttrandet och den som sprider yttrandet. En
viss ideologi, ett parti eller en organisation kan inte
förklaras olaglig med stöd av bestämmelsen. Att vara
medlem i en viss sammanslutning eller på annat sätt
bekänna sig till en rasistisk eller främlingsfientlig
ideologi är inte heller straffbart.
Jag vill i detta sammanhang passa på att nämna
två olika ärenden som för närvarande handläggs inom
Justitiedepartementet som ett led i kampen mot rasism
och främlingsfientlighet.
Till att börja med har, mot bakgrund av senare tids
ökade användning av bl.a. nazistiska symboler som ett
uttryck för rasism och främlingsfientlighet, en översyn
gjorts av lagen om förbud mot politiska uniformer.
Det föreslås att den lagen skall upphävas och ersättas
med en ny straffbestämmelse i brottsbalken. Enligt
denna skall det vara straffbart att, på ett sätt som är
ägnat att väcka anstöt, offentligt bära eller annars
offentligt bruka hakkors eller andra sådana symboler
som kan förknippas med allvarlig förföljelse av folk-
grupp eller annan sådan grupp av personer på grund
av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller
trosbekännelse. Bestämmelsen skall endast gälla så-
dana fall som inte redan är straffbara enligt 16 kap. 8
§ brottsbalken såsom hets mot folkgrupp.
Vidare pågår, i anledning av några under senare
tid uppmärksammade arrangemang, en översyn av de
regler som gäller för polisens möjligheter att ingripa
vid demonstrationer och andra möten. Vid översynen
kommer bl.a. att granskas möjligheten att vid till-
ståndsprövningen väga in risken för att brottsliga
gärningar kan begås, exempelvis våldsamt upplopp
eller hets mot folkgrupp.
Genom historien har det begåtts - och det begås
fortfarande - ohyggliga grymheter i olika samman-
hang och under täckmantel av de mest skiftande ideo-
logier.
Det finns självfallet anledning att generellt, på ett
politiskt plan, aktivt verka mot ideologier som i sina
praktiska yttringar visar sig brista i respekt för fun-
damentala demokratiska värden. Såväl nazismen som
kommunismen utgör exempel på detta.
Jag hoppas verkligen att Sten Anderssons fråga
inte är föranledd av att han tycker att svenska folket
agerar för mycket mot nazismen.
När utövandet av sådana ideologier tar sig uttryck
i hets mot folkgrupp och öppen rasism och främlings-
fientlighet är det dock regeringens skyldighet att in-
gripa med direkta åtgärder. Det är mot denna bak-
grund som regeringens åtgärder mot rasism under den
senaste tiden skall bedömas. Det som Sten Andersson
uppfattar som en kampanj mot nazismen är, såvitt
gäller regeringens insatser, åtgärder som riktar sig
mot rasismen som sådan, oavsett vilken ideologisk
täckmantel den ikläder sig.
Det är emellertid inte regeringens uppgift att be-
driva sådana kampanjer som Sten Andersson efterfrå-
gar. Svaret på Sten Anderssons fråga är alltså att jag
inte avser att vidta några åtgärder i den riktning som
Sten Andersson åsyftar.
Däremot har jag personligen ofta anledning att
minnas och erinra om hur folken i t.ex. Baltikum
drabbades av såväl nazistiskt som kommunistiskt
förtryck.