Fru talman! Hans Wallmark gör här ett nummer av att hävda att det faktum att det finns fem förslag om tillkännagivanden i betänkandet visar på en parlamentariskt svag regering. Men, Hans Wallmark, vad var egentligen viktigast för Moderaterna i det här arbetet? Var det att visa på det som Hans Wallmark beskriver som en parlamentariskt svag regering, eller var det att sträva efter enighet och samling i svensk säkerhets- och utrikespolitik?
Hans Wallmark tar också upp Natooptionsbeslutet och beskriver regeringen som konfrontativ i den frågan. Sanningen är ju den att vi hade flera år av arbete i Försvarsberedningen och att Moderaterna där tog initiativ till att vi inte skulle diskutera Natofrågorna eftersom man visste att vi inte skulle kunna bli överens om dem. Det var en inställning som vi socialdemokrater bejakade, för vi hade samma inställning - vi vet var vi har varandra, och vi kommer inte att kunna bli överens. Jag kan i efterhand ångra det vägvalet lite grann. Det hade nog varit bra om vi hade ägnat en del tid i Försvarsberedningen åt att diskutera en eventuell Natooption. Det som hände nu gick fort, och det var inte bra för tydligheten om svensk utrikes och säkerhetspolitik.
Avslutningsvis, fru talman: Varför vill Moderaterna aldrig skriva under ett kärnvapenförbud?