Herr talman! Låt mig börja med att yrka bifall till reservation nr 7.
I arbetet med det här betänkandet i utrikesutskottet har det varit många livliga och intressanta diskussioner. När man läser igenom betänkandet efter en tids arbete och efter en tids paus tror jag att det trots allt finns en tämligen likartad syn på problemen och på de dilemman som finns här. Jag tänker begränsa mig till att betona de punkter där Folkpartiet liberalerna har en avvikande åsikt. Min uppgift underlättas av att Göran Lindblads framställning här alldeles nyss i mångt och mycket var sådan att jag kan instämma i det som där sades.
Det kalla kriget har gjort det möjligt att avvika från den starka betoningen på staternas suveränitet och förbudet, om jag uttrycker mig så, för omvärlden att lägga sig i deras inre angelägenheter. I stället har det skett en förskjutning till förmån för en diskussion om och ett fokus på individens rättigheter. Det vi i Folkpartiet liberalerna har betonat i vår reservation är att folkrättens långsiktiga mål bör vara ett entydigt stöd, inte ett hinder, för att skydda enskilda individers grundläggande mänskliga rättigheter, och det vill jag understryka.
Det andra som jag vill ta upp var Göran Lindblad också inne på, nämligen folkrätten och Irak. Där finns det åtminstone två tolkningar. Det finns i alla fall inte en entydig tolkning av vad som är rätt och vad som är fel. Storbritannien, Danmark och en lång rad andra länder, goda FN-medlemmar, gör en annan tolkning än den socialdemokratiska regeringen i Sverige och andra partier i denna kammare. Göran Lindblad har varit inne på detta. Jag ska inte upprepa vad han har sagt, utan jag vill bara illustrera detta med att vi i utrikesutskottet träffade två olika kompetenta folkrättsjurister som hade två olika uppfattningar om vad folkrätten egentligen sade i fråga om alliansens inmarsch i Irak.
Det grundar sig egentligen på en viktig aspekt, nämligen om de resolutioner som antogs av FN i början av 1990-talat ska anses gälla fortfarande eller om de har förfallit allteftersom tiden har gått. Om de fortfarande ska anses gälla, vilket Storbritannien, Danmark och andra länder anser eftersom de inte har blivit uppfyllda, finns det ett folkrättsligt stöd för alliansens inmarsch, till skillnad från vad som gäller med den andra tolkningen.
Den tredje punkten gäller det som vi anser vara fel i balansen i beskrivningen av konflikten mellan Israel och Palestina. Vår reservation på den punkten finns på s. 47 och 48 i det här betänkandet.
Jag tror att man med rätta ständigt återkommer till att Israel bör uppfylla folkrättens principer och uppträda på ett folkrättsligt korrekt sätt. Nu kan man av formella skäl inte ställa riktigt samma krav på den andra parten i konflikten, men vi menar att folkrättens anda bör genomsyra agerandet även hos den palestinska myndigheten och de andra icke-statliga organisationer, om jag uttrycker mig försiktigt, som har den faktiska makten i Gazaremsan och på Västbanken. Där tycker vi att det finns ett drag av dubbel bokföring i den text som utskottsmajoriteten står bakom. Det finns stora krav på den ena parten, men man avstår från att ha några mer specifika folkrättsliga krav på den andra parten.
Den här barriären mellan Israel och Palestina är en väldigt allvarlig folkrättskränkning. Där har vi velat ha en snävare tolkning av det folkrättsliga brottet, nämligen när barriären uppförs på palestinskt territorium, och inte ha den vidare definition som ligger inbäddad i den text som majoriteten har samlat sig bakom.