Herr talman! Jag inleder med att yrka bifall till reservation nr 1.
Vi har i dag en ny hotbild med terrorism som verkar gränsöverskridande och i nätverksform. Samtidigt ökar risken för att terrororganisationer ska skaffa sig massförstörelsevapen. Sverige och andra FN-medlemmar är förpliktigade att verka efter FN:s principer. Det innebär främst en skyldighet att förhindra eller motverka angreppskrig, folkmord eller folkfördrivning. Därför ska vi främja FN:s säkerhetsråd och dess ansvar för internationell fred och säkerhet.
Artikel 39 i FN-stadgan ålägger säkerhetsrådet att fastställa förekomster av varje hot mot freden, fredsbrott eller aggression, och rekommendera eller besluta om åtgärder. Det centrala problemet, som tydligast kom till uttryck vid folkmordet i Rwanda, är vad som händer när säkerhetsrådet inte uppfyller sitt ansvar på grund av passivitet. Det var alltså fallet i Rwanda. I andra fall kan det vara på grund av ren oförmåga att fatta beslut.
Herr talman! Problemen uppstår alltså när säkerhetsrådet självt inte uppfyller FN-stadgans principer.
Det övergripande ansvaret måste vara att följa FN-stadgans principer och säkra att internationell rätt inte grovt åsidosätts. Folkrätten behöver förtydligas och kodifieras vad gäller humanitär intervention, särskilt vad avser skyldigheten att förhindra folkmord och folkfördrivning.
Herr talman! Årets tioårsjubileum är någonting som alla helst vill glömma. Men det är utomordentligt viktigt att vi alla påminner varandra om hur hela världen tittade åt ett annat håll och inte lyssnade när befolkningen i Rwanda slaktades.
Det får aldrig hända igen - så låter ett slitet citat om Förintelsen. Dessvärre visar historien sedan andra världskrigets slut fram till i dag att uppmaningen "aldrig igen" inte kan upprepas nog ofta.
Herr talman! Vad gäller kriget i Irak vidhåller vi, liksom en majoritet av EU:s medlemsländer, ståndpunkten att folkrätten har följts. Särskilt Storbritannien, som är mycket noga med den folkrättsliga legitimiteten, hävdar att Irakaktionen har ett starkt stöd i de FN-resolutioner som säkerhetsrådet har utfärdat om Irak - inklusive den sista innan aktionen, alltså nr 1441, som utfärdades i november 2002.
Den baserades på den omfattande militära styrkeuppbyggnad som USA och Storbritannien då gjorde i regionen och vars tydliga syfte var att möjliggöra ett militärt ingripande. Storbritanniens tolkning har bestridits av främst Frankrike, Ryssland och Kina med instämmande av ett antal länder, däribland Tyskland, Belgien och Sverige. Inget annat land i Norden eller Baltikum delar Sveriges ståndpunkt. Storbritanniens tolkning har en uttalad eller tyst accept av ett stort flertal av FN:s medlemsländer. FN ställde entydiga krav på Iraks regim och dess aggression mot Kuwait, Saudiarabien och Israel.
Herr talman! Redan för tio år sedan stod det klart att regimen i Irak inte avsåg att uppfylla FN-kraven. Trots det fortsatte FN med sanktioner som var avsedda för en kortare period. Därmed hamnade FN i en orimlig situation. Sanktionerna skadade Iraks folk, men ett upphävande av sanktionerna skulle ha givit regimen ett internationellt erkännande, och man skulle ha riskerat ytterligare folkmord och folkförföljelser och kanske ytterligare aggressioner.
Båda alternativen och båda handlingslinjerna för FN - fortsatta sanktioner eller ett upphävande av sanktionerna - skulle ha fått orimliga följder: antingen fortsatt utarmning av Irak eller förnyat hot mot kurder, grannländer och Israel, fortsatt förtryck och kamp mot fredsprocessen. USA och Storbritannien kunde inte heller förväntas att i fortsättningen ge ett dagligt skydd under ytterligare många år åt norra Irak - det vi kallar Kurdistan.
Herr talman! Utvecklingen i Irak kommer att få stor betydelse - inte bara för landet självt utan för Mellanöstern och arabvärlden i stort. För omvärlden är det viktigt att stödja demokratiutvecklingen i Irak. Jag utgår från att vi alla här i kammaren kan enas om att stödja och verka för en demokratisk och fredlig utveckling i Irak. Det borde vara lätt att bli överens om det.
Utöver när det gäller Irak bör Sverige och EU samarbeta med USA för att driva frågan om demokratiutveckling i hela Mellanöstern, eller egentligen det område som vi kan kalla
wider Middle East.
Herr talman! Det centrala målet för fredsprocessen i Mellanöstern vad avser Israel och Palestina är att såväl Israel som Palestina ska kunna leva i fred och att en palestinsk stat upprättas så snart som möjligt. Man ska kunna leva inom säkra och erkända gränser. Den palestinska staten måste erkänna ett Israel med trygga gränser. Så måste även Syrien, Libanon och andra stater i regionen göra. Den fredsprocess som startade efter Gulfkriget 1991 såg efter bakslag och förseningar ut att kunna fullbordas vintern 2001. Då hade vi haft en palestinsk stat redan 2002.
Herr talman! Jag tror för egen del att det har varit ett misstag att man inte har verkat för att snabbt få en palestinsk stat till stånd så att det finns en motpart som man kan ställa till ansvar för vad den gör. Det skulle vara betydligt lättare än att arbeta med den korrumperade myndighet som nu styr - eller möjligen
inte
styr - över de palestinska områdena.
Parterna stod närmare varandra än någonsin när fredsprocessen avbröts av en andra intifada i september 2002. Ansvaret vilar tungt på PLO och Yassir Arafat.
Förhandlingarna avlöstes av terrorattacker och övervåld. Den politiska tyngdpunkten hos båda parter försköts mot oförsonlighet, och de grupperingar som motarbetar fredsprocessen stärktes.
De palestinska terrororganisationerna förnekar Israels rätt att existera och motsätter sig fredsprocessen. Även på den israeliska sidan finns krafter - speciellt bland bosättarna - som förnekar palestinierna rätt till en egen stat.
Herr talman! PLO har utvecklat en korrupt diktatur som hårt har drabbat det palestinska folket. Brister på demokratisk utveckling bidrog sannolikt till att fredsprocessen stoppades.
Eftersom parterna verkar oförmögna att tillsammans återuppta processen bör omvärlden sätta målet att en demokratisk palestinsk stat som erkänner Israel och som erkänns av Israel etableras, helst redan nästa år, parallellt med att Arabförbundet och dess medlemsstater erkänner Israel.
Jag har med mig ett papper i bänken från kvartetten, som är skrivet i New York i går. Där är man inne lite grann på samma linje, nämligen att man så snart som möjligt ska kunna etablera en palestinsk stat. Likadant var det med ett underutskott till Europarådet som sammanträdde i Istanbul för en månad sedan. Där diskuterades det här, och officiella representanter både för den palestinska myndigheten och för Israel var där. Från båda sidor tyckte man att detta nog vore det bästa, och att det har varit ett misstag att under så lång tid inte ge möjligheter för den statsbildningen.
Herr talman! FN bör uppdra åt någon tillräckligt stark utomstående organisation som har båda parters förtroende att bidra till säkerheten för de båda staterna. Den enda organisation med kraft som jag kan tänka på i det sammanhanget är naturligtvis Nato. Vi kan jämföra med situationen på Balkan och i Kosovo där hela aktionen sker under Natobefäl.
Herr talman! I förra veckan höll Europarådet sin andra session för året. Givetvis diskuterades det försämrade läget i Kosovo. I gårdagens morgonsoffa gav försvarsministern glädjande nog signaler om att man nu äntligen ska börja diskutera syftet med Sveriges insats.
Det är verkligen på tiden att vi diskuterar vilka insatser som ska göras och hur samordningen ska ske. Regeringen har till exempel talat om betydelsen av polisinsatser och polisiär närvaro trots att Sverige bara har en enda polis på plats. Det gäller att återställa ordningen fort så att Kosovos status därefter kan komma upp på dagordningen. Det är oacceptabelt att man har en så lång process där statusen inte är fastslagen.
Vid sessionen i Strasbourg uttalades också ett tydligt beklagande över folkomröstningsresultatet på den grekiska sidan om enande vad gäller Cypern. Man skriver
profoundly disappointed
, vilket är ett rätt kraftfullt uttryck. Trots att åtminstone mina partikamrater Pougurides och Klerides gjorde vad de kunde får man samtidigt en känsla av att den europeiska unionen kanske blev dragen vid näsan. Samtidigt uttalade Europarådet sin uppskattning för omsvängningen som har skett på den turkiska sidan, där turkar och turkcyprioter har kastat prestigen och faktiskt visat en god förhandlingsvilja.
Herr talman! Slutligen vill jag åter påminna om betydelsen av att folkrätten, som är under ständig utveckling, förtydligas och kodifieras.