Herr talman! Jag ska börja med att yrka bifall till våra reservationer 4 och 11. Givetvis står jag också bakom Vänsterpartiets särskilda yttrande.
Jag ska här lyfta fram frågan om folkrätten inför framtiden. Folkrätt är synonymt med internationell rätt och associeras inte enbart till mänskliga rättigheter utan täcker hela rättssystemet.
Det påstås att det internationella samfundet och folkrätten efter det kalla krigets slut står inför nya globala utmaningar som sätter individers rättigheter och staters suveränitet i motsats till varandra. Faktum är att staters suveränitet tillhör den klassiska folkrätten, och FN-stadgan är byggd på staters suveränitet. Suveräna stater är aktörer i folkrätten, det vill säga den internationella rätten, och FN är den högsta folkrättsliga instansen, uppbyggd just på suveräna stater.
En viktigare fråga för regeringen verkar vara hur man ska åstadkomma en förändring av folkrätten så att den i stället gräver i staters territoriella suveränitet. En sådan förändring av folkrätten kan ske antingen genom ändringar av FN-stadgan eller genom en utveckling av folkrätten. För förändring av FN-stadgan krävs två tredjedels majoritet. Vidare måste förändringen ratificeras av två tredjedelar av medlemsstaterna inklusive de fem permanenta medlemmarna av säkerhetsrådet. Dessutom krävs att förändringen accepteras av det internationella statssamfundet i dess helhet.
Utskottet konstaterar att det är svårt att förändra FN-stadgan på det viset och väljer i stället en utveckling av folkrätten. Diskussionen om utvecklingen av folkrätten har sin bakgrund i Natos militära ingripande 1999 mot Folkrepubliken Jugoslavien. Natoländerna med USA i spetsen angav humanitära motiv för sitt ingripande mot Folkrepubliken Jugoslavien. Ingripandet hade inget stöd i FN:s säkerhetsråd.
Utskottets syn på utvecklingen i Kosovo före Natos ingripande har en stark inriktning mot att acceptera Natoländernas beskrivning av situationen i Kosovo som ett självklart historiskt faktum. Vad beträffar den diskussion som uppstått till följd av Natos intervention i Kosovo är det ett faktum att historieskrivningen kring detta exempel är omdiskuterad. Den historiska utvecklingen av vad som hände i Kosovo efter Natoangreppet har beskrivits av flera kritiska journalister men också av fredsförhandlaren och OSSE:s representant i Belgrad överste Bo Pellnäs.
Enligt representanten för organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, det vill säga OSSE:s representant, var situationen i Kosovo inte alls så enkel och självklar att den motiverade ett omedelbart ingripande. Massflykten från Kosovo inleddes inte förrän bombningarna av Folkrepubliken Jugoslavien påbörjats.
Man bör vara ytterst försiktig med att föra långtgående resonemang om folkrätten kring detta enda fall. Det är av största vikt att det inte omvandlas till ett prejudikat eller ges en plats i folkrätten. Det skulle underminera respekten för FN-stadgan.
USA och dess allierade har senare genomfört ytterligare ett sådant här krig utan FN:s mandat. Som bekant rättfärdigades inte USA:s och dess allierades folkrättsvidriga krig i Irak med hänvisning till de mänskliga rättigheterna utan med förekomsten av, som det senare visade sig, obefintliga massförstörelsevapen. Angreppet på Irak genomfördes inte med hänvisning till grova brott mot mänskliga rättigheter utan med hänvisning till falska uppgifter om innehav av massförstörelsevapen och till att Saddam Hussein gav skydd åt terrornätverket al-Qaida. Bägge uppgifterna visade sig enligt USA:s utrikesminister Colin Powell vara felaktiga.
Militarismen i USA:s ledning utsatte Irak för sanktioner som kostade två miljoner människor livet. Man bombade landets infrastruktur sönder och samman och anföll sedan landet i tron att man därigenom införde demokrati i landet.
Det man kan fråga sig om Saddam Husseins tid vid makten är: Vad gjorde USA och dess allierade för att understödja motståndet mot honom? Vad gjorde man för att understödja demokratiska krafter i landet? Man gjorde ingenting. Tvärtom samarbetade man med honom. Saddam Hussein betraktades som en hedervärd bundsförvant i kriget mot Iran, som också kostade miljoner människor livet.
President Bush, hans administration och Storbritannien har försökt framställa sitt krig som en kamp för demokratin. Det är obegripligt hur man kan förvänta sig trovärdighet när man tidigare har betraktat demokratins värsta fiende som en vapenbroder och bundsförvant.
Till sist vill jag säga att staternas territoriella suveränitet, med andra ord neutralitetsrätten, tillhör det klassiska området i internationell rätt. Folkrätten är mellanstatlig, det vill säga det finns ingen under- och överordning. Internationell rätt täcker hela rättssystemet med FN i ledet.
Vi anser att folkrättsbetänkandet tyvärr är grunden för ett försök att legitimera den rådande maktordningen i världen. I stället för att åsidosätta FN-stadgan borde regeringen lägga all sin kraft på att FN med sin legitimitet ska stå som garant för att rätt ska gå före makt och godtycklighet i världspolitiken.