Herr talman! Jag tackar Karin Svensson Smith för lästipset. Jag har läst och följt FFF-utredningen sedan dess tillkomst. Till skillnad från Karin Svensson Smiths regeringskamrater bejakade jag också utredningens innehåll till stora delar under den tid den togs fram under olika delseminarier och efter att den presenterades. Så är inte fallet med den vägslitageavgift som Karin Svensson Smith starkt bejakar men som hennes kamrater och underlaget i samarbetsregeringen helst inte vill tala om alls.
Till skillnad från Karin Svensson Smith nöjer jag mig inte med att läsa utredningen. Jag besöker också verkligheten som den ser ut. I onsdags i förra veckan var jag i Värmlandsbro. Där finns ett företag som producerar 90 000 kvadratmeter uppvärmd yta per år, i all synnerhet för slutleverans till Mälardalen. Jag frågade varför man inte använder sig mer av järnvägen i sitt logistiska system för att leverera moduler i synnerhet till Mälardalen. Järnvägen passerar industrianläggningen tvärs över industrin med stickspår och allt. Man beskrev då ett antal problem, men jag ska inte upprepa dem här. Men för detta företag framstod en kombination av väg och järnväg som det rimliga. Vi vet att Lindbäcks bygg, som producerar mycket och modernt uppe i Piteå, nu tittar på sjötransporter för att i motsvarande mån förse Mälardalen med bostäder.
Jag tror att det är så man måste gå till väga, Karin Svensson Smith, nämligen att man inte kan bli religiös i sin syn på om hjulen går på räls eller på gummi utan i alla avseenden bör eftersträva största möjliga energieffektivitet, minsta möjliga klimatpåverkan och effektiva övergångar mellan de olika transportslagen. På det sättet tror jag att vi möter framtiden på bästa sätt.