Herr talman! Allt fler börjar få nog av att gemensamma medel läcker ut ur gemensam välfärd. Det finns - som väntat - ett starkt stöd hos allmänheten för att skattepengar ska gå till det de är avsedda för. Så är tyvärr inte alltid fallet. Människor upprörs, med rätta, av uppgifter om att en del av de pengar som skulle satsas på grundläggande samhällsservice som skolor och äldrevård läcker ur systemet och inte kommer barn och äldre till godo.
Skatteflykt är ett enormt globalt problem som slår allra hårdast mot världens fattigaste. Men även i rika länder märks effekten. Eftersom Sverige gått extremt långt i att tillåta vinstdrivande företag i vård, skola och omsorg, är skatteflykten ett påtagligt ekonomiskt problem i den gemensamt finansierade samhällsservicen.
Det finns flera rapporter, från bland Tax Justice Network, som visar att en internationell superrik elit, både privatpersoner och företag, smusslar undan hisnande summor till världens skatteparadis. Det finns hur mycket material som helst för den som vill fördjupa sig i detta.
Problemet ökar i Sverige eftersom riskkapitalbolag med säte i skatteparadis i snabb takt tar över samhällsservice som skolor, sjukvård, äldreomsorg, apotek och bilbesiktning. Enligt en färsk rapport
Välfärden är vinsten
från Katalys, ett institut för facklig idéutveckling, omsatte privata bolag 70 miljarder kronor av skattepengarna i vård, skola och omsorg, en tredubbling jämfört med år 2000. Det är de privata företagen med vinstintresse som växer mest.
Allt fler av företagen inom välfärdssektorn köps upp av riskkapitalbolag. Flertalet av de stora utförarbolagen inom vård, skola och omsorg i Sverige ägs av riskkapitalbolag med säte i något så kallat skatteparadis. Samtidigt som bolagen gör miljardvinster gör de allt för att undvika att betala skatt. Att begränsa dessa koncerners möjligheter att med olika metoder föra undan pengar från beskattning till så kallade skatteparadis är angeläget. Men det är svårt att med uppdaterad lagstiftning hålla jämna steg med dessa resursstarka och målmedvetna aktörer.
Internationella initiativ till att stävja denna regelrätta plundring av våra samhällen har tagits, men urvattnats. Skatteparadis som tidigare fanns på OECD:s svarta lista har blivit vitlistade sedan de skrivit på ett antal bilaterala informationsutbytesavtal. Skattemyndigheterna har på så sätt fått en chans, om än liten, att tränga igenom skatteparadisens sekretess som döljer ekonomisk brottslighet, korruption och skatteflykt. Men än så länge är det bara en skrapning på ytan. För att få tillgång till information krävs att man kan bevisa misstanke om brott, vilket kan vara svårt just i brist på information. Därför behövs ett multilateralt avtal om automatiskt informationsutbyte, så att skatteparadisen verkligen tvingas lägga alla papper på bordet och informationen blir tillgänglig för alla.
Skärpta regler för räntesnurror, det vill säga koncerners sätt att trolla bort vinsten och därmed beskattning i Sverige genom höga avdragsgilla räntor på interna lån mellan företag i koncernen, räcker inte för att lösa problemet med skatteflykt via skatteparadisen. En annan populär metod är att via internprissättning manipulera bokföringen vid internhandel inom samma koncern för att på så sätt föra över vinsten obeskattad till skatteparadis.
Det här är ingen detaljfråga. Enligt OECD utgörs 60 procent av världshandeln av internhandel inom transnationella koncerner.
Det är race to the bottom, alltså kapplöpning till botten, som pågår i dag och måste stoppas. Världens länder borde samarbeta i stället för att ägna sig åt skattekonkurrens som underminerar den ekonomiska basen för vår gemensamma välfärd.
I väntan på globala överenskommelser som kan sätta stopp för skatteparadisen och skatteflykten tar aktiva medborgare och lokalpolitiker i olika länder saken i egna händer. I Helsingfors och flera norska kommuner har man tagit ställning för att "motverka skatteparadis och att undvika samarbete med företag med kopplingar till skatteparadis". Efter en kampanj av aktiva medborgare har den norske finansministern Sigbjørn Johnsen lovat att införa krav på land-för-land-rapportering i Norge. Det innebär att företagen ska redovisa omsättning, vinst och hur mycket skatt som betalas i varje land där de har verksamhet i syfte att stävja skattefiffel och korruption.
Ett antal franska regioner har beslutat att kräva av de banker man väljer att samarbeta med att de inte otillbörligt ska utnyttja skatteparadis. De valde också metoden att kräva land-för-land-rapportering.
Växjö kommun är inne på samma spår. I mars i fjol fattade kommunfullmäktige beslut om att anbudsgivare vid upphandling ska vara beredda att redovisa en land-för-land-rapportering.
Kommunledningarna i Kalmar och Nybro kommuner har infört följande formulering i sina uppförandekoder för hållbar upphandling: "Våra leverantörer får ej ha någon koppling till företag baserade i så kallade skatteparadis." Kommunledningen i Malmö har uttalat samma ambition.
Det här är viktiga ställningstaganden och relevanta, inte minst utifrån kommunallagens krav på god hushållning med skattemedel. Det är väl knappast god hushållning om en kommuns skattebetalare anlitar bolag som lever på skattemedel men själva gör allt för att undvika att betala skatt. Det är en dålig affär för skattebetalarna. Det finns ingen anledning att seriösa företag som gör rätt för sig och betalar skatt ska få konkurreras ut av skattesmitare som kan lägga ett lägre anbud.
Kommunledningarna i Kalmar, Nybro och Malmö är inte ensamma om sin uppfattning. 75 procent av kommunstyrelseordförande som deltog i en undersökning av tidningen Dagens Samhälle uppgav att de inte vill att riskkapitalbolag registrerade i skatteparadis ska få bedriva vård, skola och omsorg. Ändå ifrågasätts dessa kommunernas beslut av jurister med hänvisning till lagen om offentlig upphandling och till det faktum att det internationellt saknas en entydig definition av skatteparadis. Kalmars uppförandekod granskas nu av Konkurrensverket. Enligt gällande lagstiftning går alltså företagens rättigheter före medborgarnas även när det är helt uppenbart att företagen ägnar sig åt skatteflykt.
Finanskrisen, skuldkrisen och skattekrisen är ett resultat av politiska beslut om avreglering av bankernas kreditgivning och de finansiella marknaderna, av kapitalets fria rörlighet på den globala marknaden. Det krävs nya demokratiska beslut för att vända den destruktiva utveckling vi nu befinner oss i.
Finansmarknadsminister Peter Norman har nyligen sagt att han vill ha ökad kontroll av företag som etablerar sig i välfärdssektorn. Vad det innebär vet inte jag, men jag vill uppmana ministern och regeringen att inte nöja sig med det utan driva på för att de nya upphandlingsdirektiv man nu arbetar fram inom EU ska bli bra så att den nya lagen kommer att hjälpa kommuner och regioner som vill välja att upphandla från företag som gör rätt för sig i stället för att stjälpa dessa kommuner. Förslagen i den motion om upphandling som jag tillsammans med flera andra gröna ledamöter lämnade in och som behandlas i detta betänkande syftar just till att staten ska ta sitt ansvar för att underlätta sådana goda ansträngningar. De här förslagen är värda att beakta om man verkligen vill göra något för de kommuner som vill gå före, om man verkligen i första hand ser till allmänintresset i stället för resursstarka särintressen.