Herr talman! Årets skörd av motionsbetänkanden om offentlig upphandling utgör en lång rad av önskemål. Säkerligen kommer en hel del svar att kunna tydliggöras så snart såväl Anders Wijkmans utredning här hemma i Sverige som den parallella översyn som görs på upphandlingsområdet inom ramen för Europeiska unionen i Bryssel landar. Huvuduppdraget är att utvärdera regelverket ur ett ekonomiskt och samhällspolitiskt perspektiv.
Wijkmans utredning tittar på om dagens regelverk i tillräcklig utsträckning gör det möjligt för upphandlande myndigheter och enheter att göra den goda affären genom att tillvarata konkurrensen på marknaden och samtidigt använda köpkraft till att förbättra miljön, ta sociala och etiska hänsyn och öka deltagandet för fler företag genom att göra det möjligt för även små och medelstora företag att delta. Det ska bli intressant läsning, inte minst med tanke på de motioner som vi i dag har i vårt betänkande.
Det är ganska enkelt att ställa krav på att samhällsfrågor ska lösas just inom ramen för området offentlig upphandling. Det finns en risk att man staplar alla kraven på varandra och att det kommer att leda till en gedigen uppgift att lösa, förknippad med kostnader såväl för medborgare som för kommuner. En annan risk är att de små och medelstora företag som man säger att man gärna vill ska delta i anbudsgivningar, och som i dag signalerar förenklingar av krångliga och svåra uppgifter, inte alls deltar eller deltar i mindre utsträckning.
Det finns kommuner med större muskler ekonomiskt och resursmässigt, och vi har våra landsting och regioner. Säkert kan de genom att ställa en del krav som visar vägen också uppfylla mycket mer än små kommuner utan dessa möjligheter. För den lilla kommunen återstår då att vara en del av en större helhet, på bekostnad av det egna valet av produkter och tjänster, då de blir beroende av vad den större kommunen köper in.
Det är viktigt att i sammanhanget tänka på att vi har lagstiftning i grunden såväl för hur och på vilket sätt man får agera. All offentlig upphandling utgår från ett regelverk i syfte att säkerställa fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital på EU:s inre marknad. Varor och tjänster ska kunna erbjudas av en leverantör i ett EU-land till en upphandlande myndighet i ett annat EU-land. Reglerna ska därmed skapa möjligheter för leverantörer i olika EU-länder att tävla på lika villkor i varje enskild upphandling. Grundprinciperna för detta är
likabehandling
icke-diskriminering
transparens
proportionalitet
ömsesidigt erkännande.
Det innebär att ett land som Sverige med bra produkter och tjänster för export, enligt mitt synsätt, ska öka sitt deltagande genom att lämna anbud och att vinna dem för att företag ska växa och kunna anställa och sälja efterfrågade varor och tjänster i större utsträckning. Med det synsättet är det viktigt att inte i det lilla lokala perspektivet skapa kommunarrest för de egna företagen som man säger sig värna.
Det kan vara lätt för Per Bolunds Stockholmsföretag att sälja varor och tjänster inom den egna kommunen. Det kan vara betydligt kärvare för Monica Greens i Skövde, för Jacob Johnssons företag i Uppsala eller för Sven-Olof Sällströms hemkommun att endast få avsättning för sina varor på den lokala marknaden.
Jag vill se företag lämna anbud såväl i hela Sverige som utanför den egna landsgränsen för att de ska kunna växa och skapa fler arbetstillfällen. Samtidigt gör ett större antal deltagande företag också att priset på varan eller tjänsten blir bättre för kommuner, landsting och myndigheter.
Herr talman! Det finns i debatten om offentlig upphandling påståenden om att det alltid är priset som fäller avgörandet vid offentlig upphandling och att det är regelverkets fel. Detta är en myt. Upphandlaren kan välja anbudsförfarande, det ekonomiskt mest fördelaktiga alternativet. Kravet är att myndigheten är tydlig med vilka kvalitetskrav som gäller och hur de värderas. Även om man väljer lägstaprisförfarandet kan man, och ska man, ställa kvalitetskrav från början som gör att man får det bästa priset på önskad vara eller tjänst.
När du och jag köper ny tv eller bil funderar vi först över vilken typ av bil vi behöver. Vi ställer krav på vad bilen ska ge oss. Därefter ser vi vad marknaden erbjuder utifrån kriterierna, läser tester och så vidare. När beslutet ska fattas blir det en avvägning mellan olika faktorer vi tycker är viktiga. Det är samma med offentlig upphandling, det vill säga man måste veta vad man vill ha.
Beställer man en transporttjänst och först efter upphandlingen upptäcker att det skulle vara bra om de inte bara levererar kopieringsmaskinerna utan även installerar dem, kan man inte komma tillbaka med detta krav i efterhand. Säkert vill man också spara på energin och ställer krav på detta. Men då är det också nödvändigt att ha tagit reda på att själva kopieringsmaskinen fungerar och att den inte drar ström via elnätet när den står still. Man måste göra rätt från början.
Det går att ställa enkla och tydliga krav som inte försvårar och krånglar till det för företagen. För att svara på Socialdemokraternas och Vänsterpartiets krav på "vita arbeten" finns exemplet med att beställa bevakningstjänster. Det finns metoder och tekniker. Det är fråga om att kontrollera leverantören, Bolagsverket, F-skattsedel, regler för arbetsgivaravgifter och så vidare.
Även uppföljning är A och O. Kommunen kan ju med jämna mellanrum stämma av med skattemyndigheten att de företag som är delaktiga i upphandlingen fortfarande uppfyller kraven. Är det utländska företag som vunnit upphandlingen får de svara mot det som kallas A l, det vill säga att de är socialförsäkrade i sitt hemland.
Nya EU-regler är på gång som gör det tydligare att ställa sociala och ekologiska krav, som i vissa delar är enklare än förr. Regeringen vill utveckla upphandlingsstödet. Utredningens förslag bereds för närvarande. Här tror jag mig veta, efter alla besök jag har gjort ute på fältet, att, som även Per Bolund tog upp, det är fråga om att få tips på hur saker kan göras bättre och att det behövs mer kunskap.
Strategisk offentlig upphandling handlar om att myndigheter och kommuner tänker igenom före. Vilken organisation behöver vi? Vilka resurser behöver den? Var ska vi sätta ribban i upphandlingarna och så vidare?
Upphandlingsenheten är en av de viktigaste enheterna i en kommun, myndighet eller i ett landsting. Men i många kommuner sitter de längst bort i korridoren. Precis som inköpsdirektören i näringslivet ofta ingår i ledningsgruppen bör också upphandlarens status i kommunen höjas.
Det är här vi ska sätta till alla klutar. Vi behöver bli bättre upphandlare. Vi måste våga göra den goda och bra affären.
Herr talman! Mycket underlag från utredningen väntas in. Det är lätt att ställa krav på att regelverket ska omfamna allehanda samhälleliga angelägna ting, men jag menar att det är värt att tänka två gånger innan man sätter ned foten. Det är viktigt att de regler vi redan har används på bästa sätt, och det är viktigt att inte krångla till det mer än nödvändigt.
Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.