Fru talman! Jag ber först att få tacka inrikesminis-
tern för svaret på interpellationen.
Jag tycker att det finns anledning att vara bekym-
rad över den snabbt expanderade kommunala verk-
samheten i bolagsform. Kommunala bolagsbildningar
är i praktiken ett sätt för många kommuner att försöka
kringgå kommunallagens restriktioner av vad kom-
muner får syssla med.
Den kommunala bolagsverksamheten försvårar
medborgarnas insyn. Vi har fått ett exempel på det
nyligen. Mats Hulths sätt att fördela sina interna re-
presentationsnotor över ett antal kommunala bolag är
ett misslyckat exempel på hur man försvårar insyn för
medborgarna.
Det är också svårare för medborgarna att över-
blicka vilka beslut om kommunala verksamheter som
de facto fattas inom bolagssektorn. Det är ett av skä-
len till att vi i dag har en lång rad etablerade kommu-
nala verksamheter som strider mot kommunallagens
lokaliseringsprincip. Det gäller alltså verksamheter
som bedrivs i andra kommuner än den egna.
Det allvarligaste är att den kommunala bolags-
verksamheten och den kommunala näringsverksamhe-
ten snedvrider konkurrensen. Vi har i dag på Konkur-
rensverket en strid ström av anmälningar. Konkur-
rensverket kan sällan ingripa eftersom det inte handlar
om att göra det som det står om i konkurrenslagen,
nämligen att missbruka en marknadsdominerande
ställning. Det är likafullt en snedvridning av konkur-
rensen som orsakar välfärdsförluster för det svenska
samhället och för de svenska medborgarna. I prakti-
ken konkurrerar de kommunala bolagen med den
kommunala beskattningsrätten som eget kapital, och
det kan aldrig bli en konkurrens på lika villkor.
Jag är litet besviken över att inrikesministern bara
avfärdar detta med att säga att man från regeringens
sida minsann har inrättat ett råd för konkurrensfrågor.
Det är väl gott nog. Frågan är vilken tröst ett råd för
konkurrensfrågor ger den näringsidkare som har kon-
kurrerats ut av en öppet eller dolt subventionerad
kommunal näringsverksamhet.
De kommunala bostadsbolagen är ett särskilt sor-
gebarn i detta sammanhang. Bostadsinvesteringar är
oerhört kapitalkrävande investeringar. Det är långsik-
tiga och riskfyllda investeringar - något som vi har
sett prov på i Haninge kommun. Det är investeringar
som kräver ett rejält eget sparande.
De kommunala bostadsföretagen har dock byggts
upp utan några nämnvärda krav på eget sparande.
Tvärtom har vi haft ett system med subventioner och
regleringar som har gjort det möjligt för de kommuna-
la bostadsföretagen att bedriva sin verksamhet utan att
ha en stadig kapitalbas att stå på. I dag är ett stort
antal av de kommunala bolagen hopplöst underkapi-
taliserade.
Åt detta gör regeringen ingenting. Man slår vakt
om ett omodernt kommunalt fastighetsägande och
försvårar i praktiken en nödvändig omstrukturering.
Jag har nu i min interpellation tagit upp det förhål-
lande att vi inom den kommunala bostadssektorn har
ett stort antal företag som är välskötta, men också ett
stort antal företag som i praktiken är på fallrepet. Det
fattas 5 miljarder kronor i de 15 mest utsatta kommu-
nala bostadsföretagen.
Här har man uppblåsta fastighetsvärden i sina ba-
lansräkningar. De fastighetsvärdena borde skrivas
ned. Företagen borde, om de följer lagen, upprätta
kontrollbalansräkningar. Sedan skulle företagen re-
konstrueras eller likvideras.
Jag frågar vad inrikesministern tänker göra åt det-
ta. Ministern kryper då bakom de kommunala reviso-
rerna och säger att det inte är relevant att utgå från
marknadsbedömningar för nedskrivning. Jag frågar
mig varför det inte är det. Årsredovisningslagen är på
denna punkt mycket tydlig.
Jag skulle återigen vilja veta vilka åtgärder rege-
ringen avser vidta för att se till att de kommunala
bostadsföretagen i likhet med alla andra företag verk-
samma i detta land följer de lagar som Sveriges riks-
dag har stiftat.