Herr talman! Låt mig få börja med att understryka
och instämma i vad Birgitta Johansson sade i det
tidigare ärendet, nämligen att vi socialdemokrater
menar att även avregleringen av elmarknaden bör
ses i ett större energipolitiskt perspektiv.
När vi har studerat regeringens förslag har vi saknat
en analys av bl.a. hur avregleringen påverkar
möjligheterna att klara det tidigare beslutet om
kärnkraftsavvecklingen. Bland de 272 sidor som
finns i regeringens proposition får man förgäves
leta efter analyser och konsekvenser av en sådan
reform. Hela förslaget är egentligen bara en teknisk
genomgång av hur, inte om, en avreglering skall
genomföras.
Herr talman! Vi i oppositionen beklagar att
regeringen inte tagit kontakt med oss i
förberedelsearbetet. Det finns sedan en lång tid
tillbaka en strävan i svensk politik att fatta
energipolitiska beslut i största möjliga enighet. Den
senaste politiska uppgörelsen på energiområdet är,
precis som Birgitta Johansson sade, från 1991. Vi
socialdemokrater tog i regeringsställning initiativ
till förhandlingar och kunde i ett konstruktivt
arbete komma fram till en överenskommelse med
Folkpartiet och Centerpartiet. När den
socialdemokratiska regeringen lade fram sin
energiproposition var den redan förankrad hos
oppositionen. Regeringen hade kunnat göra så
även denna gång. Men den valde att inte lyssna på
oss. Det har inte varit något som helst samråd om
avregleringen av elmarknaden. Det har inte funnits
ett papper, och vi har inte fått ett samtal från
regeringen.
I september förra året sände vi socialdemokrater
ett brev till näringsminister Per Westerberg. Jag har
en kopia på brevet i min bänk. Vi framförde
preciserade frågor om den s.k. avregleringen. Vi
väntar fortfarande på svaret.
Det var vi socialdemokrater som först tog upp
frågan om avregleringen av elmarknaden. Det har
hänt en hel del saker sedan frågan först kom upp på
dagordningen för några år sedan. Jag vill peka på
två faktorer som innebär nya förutsättningar.
Ett första skäl heter Per Westerberg. Per
Westerberg är näringsminister. Per Westerberg är
ansvarig för energipolitiken i regeringen. Han är en
person med mycket stark ideologisk prägel. Det
tror jag mig kunna påstå. I mångt och mycket
representerar Per Westerberg en kvarleva av 1980-
talets högervåg med privatiseringar och attacker
som kardinallösningar på offentliga sektorns
ekonomiska problem.
Herr talman! Det är ingen överdrift att 1980-talet
kom att präglas över hela västvärlden av en stark
tilltro till marknadsmässiga lösningar. Det gällde
även den typen av produktion som betraktades som
naturliga monopol och av det skälet bedrevs i
offentlig regi.
Den grundläggande frågan var om vi skulle låta
marknaden sköta det som vi hittills skött
gemensamt. Frågeställningarna gällde såväl social
som politisk infrastruktur. Frågan väcktes om
statliga verk, som t.ex. järnvägsverket SJ,
Postverket, Televerket, Energiverket och
Vattenfall kunde byta form från affärsverk till
aktiebolag och om ytterligare förändringar av
regelverken kunde göras.
Detta var en utveckling som började redan under
den socialdemokratiska regeringsperioden. Den
skedde försiktigt och trevande. Men denna
försiktiga hållning har vridits om till närmast
stormstyrka i den borgerliga regeringen. Televerket
har ombildats till Telia. Posten har blivit bolag.
Vägverket, den myndighet som ansvarar för
vägunderhåll och byggande av vägar i Sverige,
kommer i delar att ombildas till bolag.
Järnvägstrafiken kommer att avregleras. Statens
järnvägar kommer att bolagiseras. Vattenfall skall
privatiseras. Det finns uttalanden som tyder på att
även Posten och Televerket kommer att
privatiseras.
Herr talman! Det finns alltså en koppling mellan
avreglering och bolagisering-privatisering i
regeringens planer. Privatiseringen är ett
överordnat mål oavsett om det gynnar
verksamheten eller inte. Privatiseringen går före
samhällsnyttan.
Vattenfall är ett av de största projekten för
utförsäljning. Hur regeringen ser på detta kopplat
till reglering av elmarknaden avslöjade Per
Westerberg för flera år sedan. Han gav ut en bok i
början av 1990-talet om privatiseringar. Där
avslöjade han att när avregleringen av
elmarknaden är genomförd kan Vattenfall
privatiseras.
Hela frågan om Vattenfalls privatisering fick nytt
bränsle häromdagen när statsminister Carl Bildt
sade att Vattenfall skall privatiseras. Regeringens,
och i synnerhet näringsminsterns,
privatiseringsambitioner har gett frågan om
avregleringen av handeln med el en helt ny
dimension. Elförsörjningen har i Sverige, som i de
flesta andra länder, i hög grad varit en nationell
angelägenhet och har därför utvecklats och byggts
ut med offentligt stöd. Vårt elsystem är en del av
landets infrastruktur i likhet med vägsystem och
järnvägar.
Det är mycket tack vare statens insatser som vårt
elsystem har blivit mycket högtstående med god
leveranssäkerhet och ett av världens lägsta elpriser.
Vi socialdemokrater kan inte acceptera
förändringar av regler som har som främsta syfte att
bana väg för privatisering av Vattenfall.
Avregleringen hör ihop med utförsäljningen av
Vattenfall. Vi har fått detta bekräftat av både
näringsministern och statsministern. Det kan inte
vara en tillfällighet att statsministern begär att
Vattenfall skall privatiseras just som riksdagen står
i begrepp att driva igenom avregleringen.
Vi menar att det skulle vara djupt olyckligt om våra
gemensamma naturresurser i vattenkraft skulle
utsättas för spekulation. Regeringen driver frågan
om ändrade regler och avveckling av statlig
verksamhet med ideologiska förtecken och inte
med pragmatisk saklig ansats. Detta är en mycket
viktig punkt för oss socialdemokrater. Här står vi
inför ett vägskäl när det gäller synen på offentlig
verksamhet. På den här punkten kommr vi inte att
vika. Vattenfall skall inte privatiseras. Det är vår
bestämda uppfattning, och den kommer vi att driva
hårt i valrörelsen.
Så vidare till den nya andra omständigheten kring
avreglering. Sverige har i utgångsläget ett mycket
väl fungerande elförsörjningssystem. Det torde väl
de allra flesta vara överens om. När vi
socialdemokrater tog initiativet till att påbörja
avregleringen var ett viktigt skäl att det var något vi
kunde se inom EG -- det nuvarande EU. I
riksdagen uttalade man att detta är viktigt för
Sverige. Man såg hur utvecklingen inom EU skulle
bli innan beslut fattades om förändringar av den
svenska elmarknaden. Det hette att vi skulle
eftersträva samtidighet för att undvika
snedvridning av konkurrensen.
Det kan säkert finnas olika uppfattningar och
tolkningar om vad som händer inom EU på detta
område. Vår uppfattning är att processen har
stannat av. Det är alldeles uppenbart att flera
medlemsländer är motståndare till att öppna
elproduktionen för konkurrens.
Det finns i sig något ganska symtomatiskt i den
utredning som föregick regeringens förslag om
avreglering, den s.k. Ellagsutredningen. Man lade
fram sitt betänkande för ett år sedan, och skrev där:
Något omedelbart genomslag inom EG för
principen om liberaliserad elmarknad -- vilken
utgör en av utgångspunkterna för vårt arbete --
synes inte förestående.
På rak utredningssvenska säger man egentligen till
regeringen: De direktiv och utgångspunkter som ni
gav oss föreligger inte längre. Därför menar vi
socialdemokrater att det inte finns något skäl att ha
så fruktansvärt bråttom som den svenska
regeringen har för närvarande.
Vilka frågor är det som vi socialdemokrater vill ha
svar på? Ja, det finns flera, men jag skall begränsa
mig till tre.
Den första gäller kärnkraften. Den står i dag för
över hälften av elproduktinonen i Sverige. För att
klara avvecklingen som vi har diskuterat och
beslutat om krävs investeringar i nya anläggningar.
Stora investeringar skall göras av aktörer med
mycket långsiktiga perspektiv, och vi befarar att en
avreglering kommer att gynna de kortsiktiga
perspektiven.
Elpriset kommer att bestämmas av en renodlad
marginalkostnadsprincip. Enheter med låg rörlig
kostnad, dvs. där den stora investeringen redan är
gjord, kommer alltså att gynnas. Kärnkraftverken
har, som vi vet, dessa drag. De stora
investeringarna är redan gjorda och
marginalkostnaderna är låga; i princip är de
billigare ju längre de går. I den meningen vinner de
kärnkraftsanläggningar som vi har på avregleringen
av elmarknaden.
Det kan bli så att den föreslagna avregleringen inte
ger några incitament att investera i nya
anläggningar. På så sätt kan den nya regleringen av
elmarknaden försvåra uppnåendet av de
energipolitiska målen.
Man kan särskilt påpeka att det råder politisk
enighet på denna punkt. Stora summor statliga
medel har anslagits för att utveckla och introducera
inhemska, förnyelsebara energikällor.
Som ett led i detta har många kommuner gjort
investeringar i energianläggningar, bl.a.
biobränslebaserade. Avregleringens konsekvenser
kan omintetgöra dessa investeringar. Det finns
därför också en miljöpolitisk koppling till hela
frågan om avreglering av elmarknaden.
Den andra frågan som vi har tagit upp gäller
effekterna för glesbygden. Det är, herr talman, ett
rättvisekrav att människor skall ha tillgång till el på
rimliga villkor, oavsett var de bor i detta avlånga
land. El är ju inte vilken vara som helst; den är en
förutsättning för all typ av aktivitet.
Landsbygdsbefolkningens situation får inte
försämras efter införandet av nya regler. Men vi
befarar att de förslag som regeringen har lagt fram
inte är tillräckliga för att skapa en rättvis
tariffstruktur för landsbygden.
Vi undrar också vilka medel som finns för att tvinga
fram en koncessionsstruktur och övriga åtgärder
som kan tillförsäkra landsbygdsbefolkningen
rimliga elpriser. Från regionalpolitisk synpunkt är
detta naturligtvis en avgörande fråga, och vi menar
att detta i sig är ett skäl för att detta måste hanteras
i ett större sammanhang.
Till saken hör också, enligt vår mening, frågan om
privatisering av det statliga Vattenfall. Vattenfall
kan i dag förhindra en negativ utveckling i de
områden där staten är distributör. Man kan och
skall ta regionala och sociala hänsyn och göra
utjämningar som kanske inte alla gånger är
affärsmässigt lönsamma.
Denna möjlighet kommer dock inte att kvarstå om
Vattenfall privatiseras. Jag har svårt att se vad ett
privat Vattenfall, som till stor andel kan ha
utländskt ägande, skulle ha för intresse av att bry
sig om folk i Norrlands inland, i Bergslagen och i
övriga landet, dvs. av att ta regionala och sociala
hänsyn.
Den tredje frågan gäller marknaden. Teoretiskt sett
förutsätter en avreglering en marknad där det finns
ett stort antal aktörer och där ingen, varken kund
eller producent, har en dominerande ställning. Så
är förmodligen fallet i Norge och i ett antal andra
länder, men så är det inte i Sverige.
Marknaden i Sverige domineras av ett litet antal
aktörer; de tre största producenterna står för över
fyra femtedelar av den totala produktionen.
Elproduktionsmarknaden är nästan ett monopol.
De flesta tror att detta är en utveckling som
kommer att fortsätta.
Vi har också sett att koncentrationstendenserna
sprider sig till ett annat plan. Kraftproducenter i
Sverige köper i dag upp kommunala energiverk för
att tillförsäkra sig marknader inför en förestående
eventuell avreglering. Det är vad man brukar kalla
för en vertikal integration, vad som nu menas med
det. Det är alltså ytterligare försäljning.
Dess värre, herr talman, befinner sig många
kommuner i en prekär ekonomisk situation, då det
kan vara frestande att sälja ut kommunala
energiverk. Denna process har redan startat, vilket
är ett problem i sig.
Jag menar att denna utveckling är mycket olycklig
och skadar balansen mellan svenska distributörer
och konsumenter på elmarknaden. En sådan balans
är en förutsättning för att vi skall kunna ha en
fungerande elmarknad.
Herr talman! Detta är några av skälen till att man
inte nu bör hasta fram ett beslut om avreglering.
Det råder också osäkerhet på den borgerliga
kanten. På resor runt om i landet har vi träffat
företrädare för de borgerliga partierna på regional
nivå, framför allt för Centerpartiet, som är osäkra
och allvarligt oroade över utvecklingen.
De vill nämligen mer än gärna att den
energipolitiska kommissionen skall titta närmare
på just dessa frågor, på konsekvenserna av en
avreglerad elmarknad. Först gör kommissionen
sina analyser, och sedan fattar man beslut. Det vore
det riktiga, men så blir inte fallet här. Av allt att
döma kommer regeringen med hjälp av Ny
demokrati att driva igenom beslutet i dag.
Riksdagen beslutar i så fall att den nya
lagstiftningen skall träda i kraft den 1 januari 1995.
Några personer menar att vi socialdemokrater får
acceptera och böja oss för detta, om riksdagen nu
fattar det beslutet. Självfallet gör vi det, herr
talman, så länge inte riksdagen beslutar något
annat.
Men jag kan här deklarera att om socialdemokratin
återkommer i regeringsställning efter valet i höst,
så kommer vi inte att låta denna reform träda i kraft
om vi inte har fått svar på de frågor som jag ställde
tidigare. Det vore inte ansvarsfullt. Energipolitiken
är för viktig för att man skall tillåta förhastade
beslut. Så länge frågorna inte är besvarade skall
man inte heller genomföra reformen.
Detta är vår bedömning. Sannolikt kommer det
inte att finnas några svar på dessa frågor till den 1
januari 1995. När de kan finnas är svårt att säga.
Vår ambition är att det skall gå snabbt. Från
borgerligt håll har man talat om att en
energikommission skall kunna sitta i flera år, men
det är inte vår uppfattning.
Vi menar att detta måste gå snabbt av flera skäl.
Dels har marknaden till stora delar ställt in sig på
en avreglering, dels är energipolitiken i stort så pass
viktig för landets ekonomiska utveckling att den
inte får dras i någon extra långbänk.
När företag i alla elberoende branscher skall fatta
investeringsbeslut vill de veta spelreglerna, precis
som Birgitta Johansson sade tidigare. Vi har därför
sagt att en utredningstid på ett halvår vore det
maximala. Vi vet ännu inte hur regeringen vill ha
det.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den
socialdemokratiska reservation som fogats till detta
betänkande.