Fru talman! Nu kan S-MP-regeringen vara nöjd. De har nått sitt mål i regleringsbrevet till Försäkringskassan 2016. För första gången sedan LSS infördes för 26 år sedan har antalet assistanstimmar per mottagare slutat öka.
En av orsakerna till den brutna utvecklingen av antalet timmar är enligt Försäkringskassans rapport att färre personer har ansökt om fler timmar de senaste åren. Ja, antalet ansökningar har faktiskt halverats sedan 2015. Myndigheten menar att det kan tyda på att det har börjat uppstå en viss mättnad i assistansersättningen, alltså att mottagarna ofta redan har beviljats så många timmar som de behöver.
Visst kan det vara så, fru talman, men då har man inte hört rädslan hos alla de personer med omfattande funktionsnedsättning som upplever att de har ett ökat behov av assistans. Det är alla de som inte vågar ansöka om fler timmar av rädsla för att i stället förlora timmar - rädsla för att i värsta fall förlora så många timmar att de hamnar under 20 timmar av grundläggande behov per vecka, det vill säga den undre gränsen för statlig assistansersättning.
Deras rädsla är befogad. Försäkringskassans rapport konstaterar att efter att tvåårsomprövningarna togs bort har det lett till "att vissa assistansberättigade har kvar sin ersättning, trots att rätten till assistansersättning med största sannolikhet inte hade funnits om de ansökt i dag".
Fru talman! Den striktare rättspraxis som myndigheten hänvisar till har lett till att antalet assistansberättigade har minskat med 2 000 personer sedan 2015. Utöver dessa 2 000 personer finns det otaliga människor som har fått neddragning i antalet timmar även om de inte helt har förlorat sin rätt till assistans.
Bakom varje siffra finns en människa. Det kan vara ett barn som har fötts med en funktionsnedsättning eller en kvinna som mitt i livet drabbats av en stroke och fått bestående men. Det handlar om människor som nu inte får den assistans de behöver för att leva ett liv som andra. Det är människor som tvingas till ett torftigt liv utan självbestämmande över sin egen vardag. Urholkningen av rätten till assistans är omänsklig och ovärdig ett välfärdsland som Sverige.
Fru talman! Hur otroligt det än låter har nedskärningarna inom assistansen gått så långt att andning och sondmatning inte räknas som grundläggande behov. Men efter morgondagens votering kommer det att vara återställt.
Vi kristdemokrater står självklart bakom denna livsviktiga lagändring. Det är något vi har kämpat för länge. Men samtidigt som jag gläds med alla de barn, vuxna och familjer som nu kommer att bli hjälpta är jag mycket kritisk till att processen har varit alldeles för långsam och krokig. S-MP-regeringen och samarbetspartierna Centerpartiet och Liberalerna har flera gånger tvingats backa och dra tillbaka lagförslag som riskerade att förvärra situationen för människor med assistansbehov när det gäller andra grundläggande behov än just andning och sondmatning. Många människor har farit illa medan januaripartierna har provat sig fram med olika lagtekniska lösningar.
Men nu blir äntligen det som borde vara en självklarhet en laglig rättighet.
Fru talman! Jag vill passa på att rikta ett stort, varmt och innerligt tack till alla funktionshindersorganisationer och privatpersoner som har skapat opinion och skrivit skarpa remissyttranden. Ni har gjort stor skillnad, så tack!
I dag har vi vunnit en seger. Men det tar emot att fira, för det krävs så mycket mer. Vi kristdemokrater kämpar för att samtliga grundläggande behov ska vara assistansgrundade i sin helhet, och jag vill därför, fru talman, yrka bifall till vår reservation, nr 1.
För att ge en ökad förståelse för hur illa situationen är har jag fått tillåtelse att läsa upp några citat från några av Försäkringskassans bedömningar.
Det första beslutet rör en kille som vi kan kalla Oskar.
"Oskar behöver tvätta händerna efter varje toalettbesök samt vid ytterligare tillfällen varje dag. I ADL-bedömningen står det att Oskar glömmer bort att tvätta sina händer och att han behöver sägas till och guidas i varje steg om hur han ska gå till väga för att han ska få rena händer. Försäkringskassan skiljer på grundläggande behov och andra personliga behov. Att få guidning för att utföra ett moment räknas inte som ett grundläggande behov då det inte är integritetsnära. Försäkringskassan beräknar här ingen tid för handtvätt som ett grundläggande behov."
Nästa beslut rör en ung kvinna som vi kan kalla Lisa.
"Du yrkar på hjälp med toalettbesök, 6,5 minuter per gång när du har kissat. Du går 17-20 gånger på toaletten per dygn då du har tvångsmässiga ritualer och beteenden att göra. Försäkringskassan anser att det får vara rimligt att beakta totalt 12 besök per dygn vad gäller att kissa, och att ett besök tar cirka 3 minuter, det vill säga totalt 36 minuter per dag. I tiden för alla toalettbesöken ingår att hjälpa dig med att ta av och på kläder, torka rent och hjälp med att tvätta händer, byta binda vid behov och skölja av om det behövs. Att ta på kläder så som exempelvis trosor kan anses vara ett grundläggande behov men hjälp att rätta till kläder så som byxor, tröja med mera anses inte vara ett grundläggande behov då det inte är av privat karaktär eller integritetsnära. Att smörja in händerna som sker mestadels under vintertid, anses inte vara att hålla sig ren och tid för det beaktas inte som ett grundläggande behov och ingen tid beaktas för det."
Fru talman! Jag hoppas att de partier som har aviserat att de inte ställer sig bakom Kristdemokraternas reservation om att utreda förutsättningarna för att samtliga grundläggande behov ska vara assistansgrundande i sin helhet känner sig helt bekväma med att myndigheter ifrågasätter människors behov och styckar upp deras liv i minuter och sekunder på det här sättet. De som inte känner sig bekväma har chansen att ändra sig vid morgondagens votering. Det skulle göra stor skillnad i väldigt många människors liv.