Fru talman! Jag vill börja med att tacka Kristina Nilsson för det mycket ödmjuka tilltal som hon har i denna fråga. Jag tror att vi behöver det, och jag tror att det finns en poäng med att vi sakta men säkert ändå börjar jobba oss fram till någonting där vi på riktigt kan uppnå förändring.
Det som oroar mig lite grann är när Kristina Nilsson här säger att vi har en samsyn i frågan. Men vi behöver nog vara tydliga med att det finns en del där vi inte har en samsyn. För oss i Vänsterpartiet och för andra partier här är det en springande punkt, och det är också funktionshindersrörelsen mycket tydlig med. Om vi inte får bort praxis från domen från 2009 kommer vi inte att komma fram på ett vettigt sätt i denna fråga.
Kristina Nilsson refererade till den utredning som pågick jättelänge och som lades i papperskorgen, och det var just av denna anledning. Regeringen jobbar med frågan men tar inte tag i det som är huvudproblemet och den del som vi måste få bukt med för att människor ska ha rätt att leva ett liv som andra.
Jag ska ställa ungefär samma fråga som jag ställde i mitt anförande. Kristina Nilsson hänvisar också till att detta är komplicerat och svårt, och det är klart att det är komplicerat och svårt. Men det gick med andning och sondmatning.
För mig är det lite av ett mysterium att man då inte tar tag i detta och gör den stora justering som krävs. Då får vi denna sak ur världen. Det finns en massa andra saker som vi behöver justera. Men detta är grunden för att vi ska kunna återställa denna helt fantastiska lagstiftning.
Min fråga är: Hur kommer det sig att ni inte tar detta steg och gör den del som kommer att vara räddningen för assistansen?