Herr talman! Jag hör att det inte råder någon större oenighet om detta. Frågan är bara vad vi ska kalla det för någonting. Jag tror inte att Bunkeflomodellen blir ledsen ifall det införs mer idrott i skolan oavsett om man skulle kalla det någonting annat.
Det Bunkeflomodellen hade som grundtes var att använda det befintliga föreningslivet. Då fick man eleverna att få en kvällsaktivitet. Många elever fick kanske pröva på 20 olika sporter under en termin. De hittade oftast någonting som de verkligen föll för och som de kände att de ville göra på kvällarna. Skulle det inte vara en av de aktiviteterna kom någonting annat några veckor senare. Man gjorde det oftast i femveckorssjok och stoppade in olika idrotter under fyra fem veckor.
Om vi nu ska tala om vidareutveckling, herr talman, är det verkligen det för idrottsläraren när det kommer in specialister på dans, pingis, fotboll, badminton eller bågskytte, som det var i Stallarholmen där jag var. Det var verkligen utvecklande för mig. Det var experter som kunde de små detaljerna i teknikträning, hur man skulle göra vissa moment, parövningar och alltihop. Jag tror nästan att jag lärde mig lika mycket under de veckorna tillsammans med massvis av olika idrottsföreningar som jag gjorde under hela min idrottslärarutbildning. Det fanns experter som man kunde titta på.
Herr talman! Det mest positiva, och det är kanske något för oss politiker som sitter still väldigt mycket, är att lärarna deltog i aktiviteten. Det var två tre timmar friskvård i veckan utan att det kostade en krona. Det gjorde dem också hälsosamma. Sjukskrivningstalen i Sverige är alldeles för höga. Det är en modell som jag tror att vi kan vinna många saker på.