Herr talman! Det känns skönt att stå här och kunna instämma i betänkandet. Sedan jag kom till riksdagen 2002 har jag i många olika situationer diskuterat Sudan. Ibland har jag lyssnat på diskussionen här i kammaren, ibland utanför, och jag har också följt debatten i medierna. Äntligen är vi här nu!
Jag tänkte beröra tre saker i mitt anförande. Den första är sjukvårdsorganisationen, som Allan Widman förstår att jag kommer att beröra. Den andra är resolution 1325. Jag ska också ta upp lite om det lärande som vi ska göra när vi skickar våra tjejer och killar till Sudan.
Försvarsmakten säger att prioriteten är pågående insats när det gäller tillgången på materiel. Det är jag glad för. Vi behöver ha väl fungerande sjukvård även i Sudan. I samband med andra insatser har vi haft diskussioner om helikoptrar och sjuktransporter. Vi vet att vi kommer att återkomma till denna diskussion. Men i den här delen säger man mycket tydligt att detta ska fungera, och det är jag mycket tacksam för.
Rosita Runegrund tog också upp resolution 1325, och det tycker jag att vi alla ska göra varje gång vi står här i talarstolen. Den här delen är viktig, och här ligger egentligen det stora lärandet.
Vi vet, som Rosita sade, att fler kvinnor än män dör till följd av konflikter, i synnerhet etniska konflikter. Män dör i väpnade konflikter. Kvinnor dör under, före och efter på grund av reducerad tillgång till mat, hälso- och sjukvård, mödravård, rent vatten - det kanske är den största orsaken - och på grund av ökad utsatthet och mäns våld.
Förutom det kan vi lära oss mycket när vi tar in kvinnor och använder resolution 1325. Det beror på hur vi använder 1325 - inte bara att vi gör det. Det går att göra på så många sätt.
Vi kan titta på tillfällen där vi redan har använt det. Det är till exempel MOT-teamet Juliette i Afghanistan. Där kan vi se hur kvinnor kunde jobba och vad man fick fram. Man kom upp med män till byar där man såg att det bara fanns män i byn. När MOT-teamet kom upp med kvinnor fanns det plötsligt tjejer där som kunde bidra. De kunde bidra med information om minor, olika mobiliseringar och vapen. De kunde berätta om sökoperationer och säkerhet. Det ökade kvinnors politiska deltagande. Det ska vi fundera lite över.
Underlåtenheten att ha kvinnor med gör att uppdraget och insatsen efteråt kan stå i dålig dager eftersom vi inte har haft den fullständiga bilden klar för oss.
Vi har också haft med
gender adviser
i Kongo. Det är den nyhet vi kan presentera från Sveriges sida. Någon har varit med och sett till att resolution 1325 och ett kvinnoperspektiv hela tiden har funnits med. Det har gjort att man har fått andra försvarsmakter att förstå nödvändigheten av att ha kvinnor med.
Vi har också haft kvinnobataljonen, visserligen från Indien och verksam i Liberia. Det var bara kvinnor. Det är också intressant för att vi ska se hur vi kommer att göra. Jag tror att vi i framtiden inte kommer att ha rent kvinnliga insatser. Det kommer att vara en blandning. Det är viktigt att det är både-och. Vi ska inte utesluta.
Det ligger ett stort lärande i detta. Det är viktigt. Män kommer att bli aktiva på myndighetsnivå när man går in i konflikter. Kvinnor jobbar på gräsrotsnivå. Vi måste titta på hur vi kan lyfta fram kvinnorna så att de också finns med i bestämmande församlingar efteråt.
Jag vill också nämna biståndet. Vi har alltså haft ett bistånd till Sudan under en längre tid. Det känns viktigt att det är långsiktigt och hållbart. Biståndet har också gått till rättsskydd, speciellt för kvinnor. Jag hoppas att vi kommer att fortsätta med det under lång tid.