Fru talman! För att vinna tid kommer jag enbart
att uppehålla mig vid en av de motioner som ligger
till grund för reservation 1, som jag börjar med att
yrka bifall till.
Fru talman! Trots internationellt goda vitsord rö-
rande tillståndet för den svenska ekonomin kvarstår
vissa problem, även om våra offentliga finanser visar
överskott, nettostatsskulden är borta, statsbudgeten är
i balans och utgiftstaken hålls. Ett sådant problem är
att den svenska kronan är lågt värderad jämfört med
vissa andra viktiga valutor.
Med anledning av det nya pensionssystemet, bl.a.
PPM-systemet och de placeringsregler som tillåter
stora kapitalplaceringar utomlands, menar vi inom
Vänstern att det skulle vara värdefullt med en analys
av på vilket sätt avsättning i olika pensionsfonder
påverkar och t.o.m. förvärrar det ekonomiska läget.
Avsättningarna i olika pensionsfonder är enbart in-
riktade på att ge så hög avkastning som möjligt. För-
utom vissa etiska regler hos några fonder finns up-
penbart inga långsiktiga strategier för hur våra ge-
mensamma pensionsmedel ska kunna användas och
bidra till ett mer långsiktigt ägaransvar.
Kravet på hög avkastning leder till att fondför-
valtare köper och säljer på olika aktiebörser runtom i
världen utifrån en kortsiktig snabba-klipp-strategi
som endast syftar till att hämta hem snabba, kortsikti-
ga vinster för att sedan kunna dra vidare i jakt på nya
mjölkkor. Pensionsfonderna tar alltså inget ansvar för
de företag de är medägare i. Nationsgränser verkar
helt sakna betydelse. Det finns ingen ambition att
vilja medverka till att utveckla den svenska ekono-
min, att erbjuda riskvilligt eller långsiktigt kapital till
nytta för det svenska näringslivet och inhemsk pro-
duktion. Det finns heller ingen ambition att gynna
löntagarna, de framtida pensionärerna, eller den in-
hemska sysselsättningen och en mer balanserad regi-
onal utveckling.
Vänsterpartiet menar att den viktigaste metoden
för att klara framtidens pensioner är att upprätthålla
en hög sysselsättning i den svenska ekonomin. Det
förutsätter bl.a. ett starkt svenskt näringsliv. Därför
krävs också en aktiv och målmedveten näringspolitik.
Vi menar att de s.k. buffertfonderna i större utsträck-
ning bör kunna utnyttjas i detta syfte. Fondernas
placeringsregler måste förändras, vilket inte minst är
viktigt från en valutapolitisk utgångspunkt. En del av
ett utökat kapital hos buffertfonderna bör kunna an-
vändas som aktiekapital i ett mer planerat ägande för
regional utveckling.
Ett ytterligare stöd i denna riktning vore att rege-
ringen också studerade möjligheten att via skattesys-
temet stimulera en uppbyggnad - märk väl: studerade
möjligheten att stimulera en uppbyggnad - av den typ
av regionala och lokala fonder som finns i Kanada
inom ramen för den s.k. solidaritetsfond man har där.
I dag uppstår absurda situationer: Som enskild
placerare i en pensionsfond kan jag gynnas av att
pengar flyttas från det företag där jag jobbar eller av
att produktionen läggs ned eller flyttar utomlands,
eftersom avkastningen är högre, eller anses kunna
vara högre, i ett annat företag där man t.ex. antar att
lönekostnaden kommer att vara lägre. Vi har en rad
exempel på företag i Sverige som flyttas härifrån med
olika typer av motiveringar. Det här kan verka bra
eftersom min pension verkar gå upp, åtminstone för
dagen. För mig, inte som framtida pensionär utan som
löntagare, innebär det här å andra sidan att företaget
där jag jobbar läggs ned och jag blir arbetslös. Till
tröst får jag nöja mig med beskedet att min framtida
pension kanske har höjts något, åtminstone som det
verkar just den dagen. Hur det ser ut i morgon eller
ännu längre fram kan vara en helt annan femma.
Det är givetvis viktigt och rimligt att vårt gemen-
samma pensionssparande och olika typer av kapitalä-
gande för de anställda används mer strategiskt och
mer långsiktigt än vad som sker i dag. En självklar
ambition bör vara att använda våra stora gemensam-
ma tillgångar i olika pensionsfonder till att skaffa ett
verkligt ägarinflytande och en verklig ägarmakt i
syfte att ta ett långsiktigt ägaransvar som gynnar
produktionen, sysselsättningen och de framtida pen-
sionerna.
Finansutskottet avslår Vänsterpartiets motioner
Sf332 och Fi250. När det gäller den senare motionen
är finansutskottet i betänkandet mycket fåordigt i sin
argumentation, liksom för övrigt Bengt Silfverstrand
var här i talarstolen. Man konstaterar bara att olika
svenska organisationer, här nämns LO, har studerat
den kanadensiska solidaritetsfonden men att utskottet
inte är berett att tillstyrka skattesubventioner för att
inrätta fonder av denna typ i Sverige. Man är inte ens
beredd att möjliggöra en utredning eller ens titta på
vad detta skulle kunna ge för konsekvenser. Man bara
konstaterar: Vi vill inte subventionera det här. Var-
för? kan man då fråga sig.
Att borgerligheten alltid betonar det individuella i
alla sammanhang är förutsägbart. Man vill att vi som
enskilda individer ska sitta och kolla på text-TV hur
det går för vår egen lilla pensionsfond. Man är där-
emot livrädd för att vi ska komma på den lysande
idén att vi kanske kan sluta oss samman och använda
vårt gemensamma pensionskapital, som vi faktiskt
äger tillsammans, för att kunna flytta fram våra posi-
tioner vad gäller ägande i många viktiga företag.
Siffrorna har ju lästs upp; det är stora summor pengar
som i dag finns i olika pensionsfonder och som till-
förs varje år. Om vi använde dem på ett mer strate-
giskt sätt skulle vi kunna få ett stort inflytande över
hur vi använder pengarna, var jobben förläggs osv.
Jag kan förstå att den samlade borgerligheten bä-
var inför den möjligheten. Jag tror att den skulle byta
inställning till PPM-systemet om vi använde det på
det här sättet. Men vad jag för mitt liv inte kan förstå
är varför man har denna byxångest hos socialdemo-
kratin inför den här frågan. Varför kan man inte tänka
sig att åtminstone utreda möjligheten? Det finns po-
sitiva exempel man kan titta på.
Jag yrkar återigen bifall till reservation 1.