Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.
Jag konstaterar att det tal som jag precis hade om jämställdhet, där jag nämnde antisemitism och Hamaskopplingar, skapade upprörda känslor. Socialdemokraterna pratade om gungning här i riksdagen, och Vänsterpartiet tog mycket illa vid sig.
Jag tycker att det är bra. Om det inte är en början till en förändring är det åtminstone en reaktion, och det är precis vad vi behöver. Det måste vara slut på tyst accepterande. Jag säger: Antisemitism sprids här i riksdagen. Antisemitism är vida utspritt här i riksdagen. Är det någon som bryr sig? Är det någon som reagerar? Det här är inte ens en vanlig debatt längre.
Jag kommer att fortsätta prata. Jag tänker inte vara tyst.
Regeringen bedriver arbetet för jämställdhet och mot diskriminering brett. Men i de här tiderna finns det särskild anledning att betona vikten av det arbete som bedrivs för att bekämpa antisemitism och stärka judiskt liv här i Sverige.
När jag växte upp fick man lära sig om Förintelsen. För mig var det något ofattbart grymt. Det var nästan omöjligt att förstå att detta faktiskt hade inträffat. Jag trodde aldrig – aldrig – att jag i mitt vuxna liv skulle få se det hatet sprida sig igen – i vår tid, i vårt land. Allra minst trodde jag att det skulle ske här i Sveriges riksdag.
Den 7 oktober 2023 inträffade en massaker som inte bara skakade hela Mellanöstern utan också hela vår moraliska världsbild. Över 1 200 människor mördades brutalt av Hamas i Israel. Kvinnor och barn våldtogs, lemlästades och brändes levande. Gamla och barn togs som gisslan. Det var inte krig. Det var ett antisemitiskt, bestialiskt massmord – den värsta massakern på judar sedan Förintelsen.
Trots detta har vi hört vänsterröster relativisera och prata om folkrätt och till och med frihet – knappt ett ord om våldtäkterna, tortyren och gisslan. För tydlighetens skull: Hamas är inte en frihetsrörelse. Det är en antisemitisk terrororganisation som har ett enda mål, nämligen att förinta Israel.
Men det här mönstret är inte nytt. Vänsterpartiet har aldrig gjort upp med sin ideologiska historia, som har lett till död och tortyr för över 100 miljoner människor. Det finns en kultur där antisemitism inte bara tolereras utan också ursäktas.
När en riksdagsledamot återigen spred grov antisemitisk propaganda tog det bekymrande lång tid innan partiledningen agerade, och när det väl skedde visade det sig att riksdagsledamoten fick ett stort stöd. Sedan dess har fler vänsterpartister blivit avslöjade med liknande agerande. Det här är chockerande. Det är skrämmande.
Hos Socialdemokraterna ser vi faktiskt liknande tendenser. När en av deras ledamöter deltog i en Hamaskopplad konferens blev han försvarad av sin partiledare, som angrep statsministern i stället. Det finns en rad exempel på hur antisemitism har tystats ned och relativiserats inom partiet – i ungdomsförbundet, kommuner och externa kontakter utomlands.
Samtidigt vill Centerpartiet gärna framstå som ett moraliskt alternativ som inte samarbetar med SD. Men de ser inga som helst problem med att ge inflytande till ett parti med rötter i kommunismen – en ideologi som gång på gång har visat sig oförenlig med demokrati, öppenhet och individens frihet. Det krävs nolltolerans mot högerextremism – det är gott så. Men vänsterextremism och antisemitism kan tydligen tolereras.
Det måste bli ett slut på detta hyckleri och denna selektiva antirasism. Det går inte att gömma sig bakom SD längre, utan alla partier måste tillämpa samma moraliska måttstock och genom handling stå upp för sina egna värderingar.
Att tiga är att ge extremismen legitimitet. Det är dags för alla partier som alltför länge har stått och tryckt bakom hörnet och pekat på någon annan att kliva fram.
(Applåder)