Herr talman! Jag tackar ledamoten för anförandet.
Jag uppfattar att ledamoten i sitt anförande bland annat pratar om värderingar, vilket jag gillar. Det gjorde jag i hela mitt anförande i den förra debatten – värderingar, perspektivförskjutning och sådana saker. Jag förvånas dock ibland över den raljanta tonen när man kopplar ihop värderingsdiskussionen med nedsättande formuleringar om identitetspolitik, precis som om det som ledamoten kallar identitetspolitik och värderingsdiskussioner skulle stå i motsats till lagstiftning.
Det låter på ledamoten som att Sverigedemokraterna nu minsann har kommit in i regeringskorridorerna och att det nu händer saker, det vill säga stiftas lagar. Men vi vet ju alla, hoppas jag – vilket jag talade om i den förra debatten – att det inte hjälper att stifta lagar om folk inte vet vad anledningen är och vilket problem de ska åtgärda.
Sverigedemokraterna och många andra, egentligen hela Tidögänget, pratar ofta om köksbordsbesluten. Det är heligt med köksborden. Jag ska vara tydlig: Det är naturligtvis hemma som besluten ska tas. Men hur har det blivit? Hur ser resultatet ut? Har köksbordsdiskussionen och köksbordsbesluten lett till ett jämställt uttag av föräldraförsäkring? Har diskussionerna vid köksbordet lett till att flickor och kvinnor får leva som de vill i utsatta områden? Har diskussionerna vid köksbordet lett till att flickor och kvinnor väljer precis den utbildning de vill ha och precis det yrke de vill ha?
Det talas raljant om att politiker har lagt pengar på könsanalyser. Vi lägger också pengar på ett försäkringssystem när det gäller föräldraförsäkring som på sikt missgynnar kvinnor med 4 miljoner kronor – minst – över en livstid. Det är statliga pengar. Det är våra skattepengar. Vad anser ledamoten om detta?