Fru talman! Civilutskottets betänkande heter
Associationsrättsliga frågor
, vilket jag egentligen tycker är ett hopplöst tungt och obegripligt namn på ett politiskt dokument. Jag funderar på hur mycket demokratiskt underskott som finns i ett sådant uttryck som "associationsrättsliga frågor". Betänkandet innehåller i alla fall frågor om revisorer i små bolag, frågan om könsfördelning i bolagsstyrelser, regler om skyldigheter för de stora aktieägarna i förhållande till de mindre aktieägarna i aktiebolag och frågan om en översyn av lagen om ekonomiska föreningar.
Jag inser att även om jag på det sättet försöker beskriva vad betänkandet handlar om med ord som skulle göra det möjligt för oss som inte är jurister att förstå vad betänkandet handlar om är det inte självklart att det blir enklare för det. Men politiken är ju till för alla, och därför tycker jag att det är viktigt att försöka anstränga sig för att göra saker mer lättbegripliga.
Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 2 i betänkandet, den reservation som handlar om könsfördelning i bolagsstyrelser, så att jag inte glömmer bort det. Det finns nämligen två motioner i betänkandet från Miljöpartiet som lyfter fram frågan och även några motioner från socialdemokratiska ledamöter. De här motionerna är inte identiska på något sätt. De har både olika argumentation, olika konkretiseringsnivåer och olika idéer om hur man ska gå till väga för att åstadkomma en jämnare könsfördelning i bolagsstyrelserna.
Fru talman! Jag tänker så här: Om de kvinnor som med god marginal har den kompetens som erfordras för att sitta i bolagens styrelser verkligen finns i dag pågår det en allvarlig diskriminering i vårt land. Vi kan rimligen inte acceptera att det pågår en diskriminering av en massa kompetenta kvinnor så att de inte får den karriär som de egentligen, i ett rättvist system, skulle ha möjlighet till. Så kan det väl ändå inte vara. Det är väl inte rimligt att det svenska näringslivet systematiskt skulle diskriminera kvinnor. Därför måste det i stället vara så att det i Sverige inte finns kvinnor med den kompetens som erfordras för att de ska kunna ta de styrelseuppdrag som nu helt verkar vara förbehållna män. Så måste det vara om det inte förekommer en oacceptabel diskriminering, vilket vi väl ändå måste utgå från att det inte gör.
Eftersom ägarna naturligtvis självklart ska kräva den bästa styrelsen - det är deras uppdrag - är det kört för kvinnorna. Frågan är därför hur vi löser det hela. Jag kan inte se någon annan lösning än att man på något sätt lagstiftar om en jämnare könsfördelning i bolagens styrelser. Kanske kan det ske stegvis under någon sorts genomförandeperiod, med delmål och sådant, för då tvingas näringslivet att ge kvinnorna möjligheter att skaffa sig erfarenheter i karriärapparaten. Som Egon Frid sade handlar det inte bara om examina, utan styrelseuppdrag kräver också mycket erfarenhet och tillgång till nätverk, sådant som det tar tid att bygga upp. Då skulle näringslivet bli tvunget att ge kvinnorna den möjligheten så att tillräckligt många ska platsa på den kravnivån, detta för att det ska finnas tillräckligt många kvinnor som också utgör det bästa valet.
Nu tror jag inte att verkligheten är sådan att dessa kvinnor inte finns. Jag tror att de redan finns, och i så fall pågår en diskriminering. Det kan vi inte acceptera. Därför är jag övertygad om att ifall riksdagen skulle genomföra någon form av lagstiftning som tryckte på näringslivet på det här området skulle den lagstiftningen kunna vara ganska tuff. Man skulle kunna sätta en ganska kort tidsperiod vad gäller krav på en representation som omfattar minst 40 procent av det underrepresenterade könet, i de allra flesta fall kvinnor. Tidsperioden kunde vara på kanske sex år, och därefter skulle man kunna ha en förhandling med näringslivet.
Det är klart att man måste bygga upp kravet successivt genom någon sorts inventering och känsla för hur det står till, om alla dessa kvinnor redan finns eller om det krävs en period för att kvinnor ska hinna skaffa sig de erfarenheter som behövs. Jag vill därför inte säga att man ska ha nått halva vägen på tre år eller något sådant, utan det måste man naturligtvis ha en noggrannare beredning av och en diskussion om med näringslivet och andra intressenter, just för att få en bra bild av vad som är möjligt att tänka sig. Det kan vara lite trögt i början, men det kan inte finnas några rimliga motiv eller argument för att det inte ska vara möjligt att genomföra inom till exempel en sexårsperiod.
Jag tänker så här: Antingen finns det en massa kompetenta kvinnor som i dag utsätts för en oacceptabel karriärdiskriminering, och då måste vi göra någonting åt det, eller så har det system som vi i dag har för rekrytering av kvinnor inom näringslivet inte förmått locka särskilt många kvinnor att skaffa sig de erfarenheter och kunskaper som krävs för att kunna göra styrelsekarriär. Och då menar jag att vi måste göra någonting åt det.
Vi vet att de företag som vågar ta in kvinnor i sina styrelser i huvudsak har mycket goda erfarenheter av det. Det finns forskning som till och med tyder på att företag som har kvinnor i styrelserna går bättre än andra företag, de är de lönsammaste företagen. Det är ju det som är ägarnas huvudmål, och därför borde det finnas ett starkt intresse även för ägarna att få en lagstiftning, ett regelverk eller någon sorts påtryckning från samhällets, regeringens, riksdagens sida.
Nu vet jag att det finns ett starkt motstånd hos många mot alla former av politiska styrmedel som skulle kunna påverka fler kvinnor att välja en styrelsekarriär, men jag har egentligen aldrig förstått varför det motståndet finns. Vi vet att alla vinner på att fler kvinnor kommer in i styrelserna. Ett sådant motstånd är därför lika oklokt som att säga att vi inte ska välja den bästa skolan utan en sämre skola och lika dumt som att säga att man bara ska köra med ena lyset åt gången när man kör bil på natten. Att medvetet avstå från det bästa, eller från det säkraste, tycker jag är ganska oansvarigt.
Den reservation som jag talar mig varm för, fru talman, säger inte hur regeringen ska gå till väga för att se till att fler kvinnor ska välja en styrelsekarriär, och den säger egentligen inte heller hur snabbt man ska nå målet. I motionerna framkommer ganska tydliga synpunkter i frågan, men reservationen säger bara att målet ska vara minst 40 procent av det underrepresenterade könet.
Särskilt med tanke på den begynnande lågkonjunkturen, som de flesta av oss tror att vi befinner oss i, tycker jag att det är lite svårt att förstå mot vilken bakgrund regeringen väljer att inte skynda på med att ta fram en kraftfull reform som kan leda i den riktningen. Det är nämligen ett av många möjliga verktyg för att möta den negativa ekonomiska utvecklingen. Så är det. Att avstå från en resurs är aldrig särskilt klokt, speciellt inte när det är fråga om en resurs som inte har de problem som många andra resurser har - resurser där det råder brist på råvara, resurser med föroreningsproblem. Att avstå från en resurs som är så problemfri gränsar nästan till dumhet.
Majoritetssidan avstyrker egentligen inte själva tanken i motionerna. I rättvisans namn måste jag säga att majoriteten uppenbarligen vill samma sak som motionärerna; det läser åtminstone jag ut av betänkandet. Majoriteten vill att kvinnorna i ökad utsträckning ska komma in i styrelserna. Jag har kanske överdrivit det hela lite grann hittills.
De frågor som återstår är hur det ska gå till, hur länge majoriteten tänker sig att det kan ta och om majoriteten har någon ambitionsnivå. Jag skulle gärna vilja höra någonting om det, och det vore därför intressant om någon från majoritetssidan kunde uttala sig exempelvis om en tidsfrist som de kunde tänka sig att ge näringslivet för att med andra medel, som jag utgår från att majoritetssidan anser finns och som också lite grann redovisas i betänkandet, åstadkomma en förändring.
Om man inom en viss tid inte uppnår den ambitionsnivå som majoritetssidan har och om det skulle finnas några tankar från majoritetssidan om att vidta andra åtgärder skulle det, fru talman, vara intressant att få höra om dem i den fortsatta debatten.